Malmömilen alltså. Ett flackt millopp genom Malmös gator. Hur svårt kan det vara?
Jättesvårt. Såhär: Det var ungefär årets första sommardag i går. Det var 25 grader varmt (minst). Det är ASvarmt när man har sprungit i typ 13 graders värme som mest. För 1½ vecka sen löpcoachade jag i 8 grader och ösregn, i vintertights och fleecetröja under regnjackan, och i fredags var första gången jag cyklade till jobbet i vanliga tunna tights i stället för vintertights. Kontrasten blev enorm.
Ovanpå det så hade jag i bakhuvudet att mina överbelastade hälsenor antagligen inte mådde superbra av en mil på asfalt. Att det liksom var lite risky business och då känner man ju efter lite extra. Förmodligen var det ingen större fara, för hade det varit det så hade inte Jimmy låtit mig springa utan sagt att jag skulle skita i det, men det är solklart att det påverkar.
Nåja, vi cyklade in till stan i god tid, kollade läget, vilade i skuggan på Malmö IP, lämnade in väskorna och värmde upp lite lätt. Inget våldsamt, aktiveringsövningar för baksidan och höfterna för min del, lite löpskolning och några korta stegringslopp. The way you do. Mosade in oss i startfållorna (värmen!) och väntade på start. Jag tänkte att jag skulle försöka ta rygg på 5:00-farthållarna men de försvann i fjärran rätt kort efter start och hur jag än tryckte på så fick jag inte upp farten. Flåsade och kämpade och "gav mig" vid 1½ km då jag slog av på takten för jag insåg att det här skulle bli plågsamt nog ändå.
Varmt, varmt, varmt. Vid Västra hamnen missar en kille en stolpe och dråsar i backen precis framför mig. Jag kämpar på fram till vätskestopp vid 4 km och blir som vanligt förbannad för att det bara är vatten, det borde vara sportdryck i värmen. Fram till 6 km håller jag mig springandes, sen viker jag in i skuggan och går och andas en stund. Varmt. Obehagligt varmt. Tuffar på igen. Vätska vid 7½ km på Gustav Adolfs Torg och nu är det verkligen inte långt kvar men det händer absolut ingenting med farten och höger hälsena känns stel och öm nu. Vid 8 km passerar jag Friskis fantastiska hejaklack och får energi, tänker att nu håller det ända in i mål men nej. Farthållarna på 5:30 (som startade i startgruppen 2 minuter efter min) kommer ikapp och Andreas försöker heja på mig och dra mig fram men icke, jag får ta en kort gåvila igen och andas och sen SKA jag springa sista biten. Ser 100 m sprinten mot mål framför mig och gasar som sjutton för 100 m orkar jag i alla fall.
Mål - på över 57 minuter. 10 minuter sämre än personbästa och 3 minuter sämre än 2011 när jag tyckte att en mil var "jättelångt". Känns lite som att behöva börja om med löpningen. Men på sista 4 km såg jag 3 löpare bli hämtade av ambulans och ytterligare 4-5 stycken ligga och bli omhändertagna så just den här gången skulle man nog helt enkelt vara glad att man klarade sig helskinnad in i mål!
Nystart löpning om några dagar alltså med en tydlig plan för rehabilitering och comeback. Såhär kan vi ju inte ha det. Men fy fasen för att springa i sån värme när man inte har acklimatiserat sig alls!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar