Österlenmaran är fortfarande ett av de roligaste och mest utmanande loppen jag har sprungit men det var ordentligt tufft i år och jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Fast det är okej, jag förstår varför jag är sliten. Så vi tar storyn från början!
Vi åkte mot Simrishamn efter lunch i lördags, checkade in på vårt hotell och stack ut på stan för en fika i väntan på att nummerlappsutlämningen skulle öppna. Med nummerlapparna fixade rekade vi lite i stan och hittade en restaurang som serverade nån rimlig mat sådär på eftermiddagen, Joakim valde en pastarätt och jag åt club sandwich. Sen hann vi precis i tid till en kopp te och kaffe på hotellet innan det var dags att gå upp på rummet och byta om och fixa. Packa ryggsäck, välja kläder, ordna med reflexer och belysning, dubbelkolla allting.
En halvtimme innan start smet vi ner till torget där starten skulle gå, lämnade av lite överdragskläder, studsade nervöst till musiken och minglade i startfållan. Det skulle vara runt 150 anmälda plus ett tiotal lag i stafettklassen så det var inget stort startfält direkt. Men fint var det och massor av publik!
Starten gick, Joakim körde musik för fulla muggar i högtalare i ryggsäcken, publiken hejade och jag hade ståpäls. Nu, äntligen, är det dags! Jag hade en väldigt lätt och fin resa fram till 15 km ungefär, sen började det bli tufft. Tog en gel som gjorde mig illamående, sen gjorde magen sig påmind så jag fick köra SOS-stopp på ett fält och efter det började jag få ont i fötterna. Trots det lyckades vi ta oss till Borrby och tekniskt sett halvmarapassering på runt 2:15, vi hade båda två 22 km på klockorna då det var dags att vända tillbaka.
Vetskapen om att det blir 44 km i stället för 42, det mentala i att springa samma sträcka "ut och hem" plus att alla funktionärer och vägvisare hade gått hem efter halvmaran gjorde att det blev rätt jobbigt sen. Jag hade svårt att hålla farten uppe, knöt om skorna, hade ont i en höft och vi fick några stopp där vi var tveksamma på vägvalet. Mellan Kyl och Skillinge var det nog mest jobbigt, totalt supertomt på vägarna, kolmörkt, inte en människa. I Skillinge hade vätskekontrollens bemanning lämnat och vi visste inte var vi skulle svänga - det var två svängar som var lite svåra att gissa men vi lyckades komma rätt. Efter Skillinge kom vi till Brantevik och där var det andra bullar. Dels mötte vi motorcykelfunktionären som kollade att vi var ok och peppade oss, och dels var vätskekontrollen bemannad med glada människor som erbjöd cola och äppeljuice. Godaste nånsin! Med den peppen och bara 5 km kvar gick det lättare sista biten igen fast jag fortfarande fick kämpa.
Fin cykelbana, havets brus, två backar som blev gå-backar, sedan framåt igen. Ett tveksamt vägval men vi hittade rätt, kom in till Simrishamn, blev tveksamma på samma ställe som förra gången (typiskt, eller hur?), stannade för att dra igång musiken vilket säkert kostade 2 minuter innan vi tog oss fram till korsningen och sprang ikapp uppför Storgatan och i mål! Med 44,5 km på klockan och en sämre tid än sist men 10 minuter bättre tid vid marapasseringen åtminstone så det får räknas som ett marapers ändå tänker jag ;-)
Förra gången var det ändå lite fler löpare ute på maratonsträckan (typ 150 anmälda då?), i år var vi 45 anmälda till maratondistansen varav bara 30 fullföljde så jag är ändå nöjd med att vi klarade det! Det var mörkt, ensamt (tur vi var två!), blåsigt och därmed ganska tufft. Turligt nog hade vi medvind på väg tillbaka då vinden ökade under kvällen, annars hade det varit ännu värre.
Men välkomsten vid målgång var ju inget mindre än fantastisk. Värme och kärlek, medaljer och tröjor, in på Café Kagan där våra överdragskläder och en målgångsbuffé väntade. Bananer, kanelbullar, kexchoklad, festis, och vi fick ta te och kaffe dessutom när vi frågade. Sitta på fiket och prata med andra löpare och motorcykelfunktionären, dricka en alkoholfri öl, vara nöjd och stel. Sen hasade vi oss till hotellet (jag med ett "barbieben" som var helt omöjligt och Joakim med stela IT-band), fick beröm från gänget som satt i foajén med kvällsdrinken och tog oss upp till rummet.
Klarvakna fast klockan var midnatt. Jahapp. Dricka Resorb, skala av alla kläder, packa på rimligt sätt. Dusch och inventering av kroppsdelar (jag hade några rejäla blåsor på fötterna och ångrar verkligen mitt skoval!), sen var vi fortfarande inte trötta för fem öre så vi satt i sängen och delade på en halvflaska bubbel som vi hade haft med oss i kylväska "ifall vi blir sugna". Bortåt halv två började vi bli sömniga och släckte lampan men sova? Nja. Det var inte många timmar det blev alltså, kroppen var på högvarv fortfarande.
Söndagsfrukosten var mer än välkommen och SÅ god. Vad jag njöt. Sen gick vi upp och la oss raklånga på sängen i en timme och tittade på Nyhetsmorgon innan vi plockade ihop oss och åkte hem. Energinivåerna var verkligen inte på topp, vi lyckades dock fixa både lunch och middag och sen gick jag och la mig strax efter åtta. Sov tio timmar från halv nio till halv sju och kände mig betydligt piggare i dag även om det nog inte blir nån sen kväll i dag heller.
Ytterligare en mara (en lite för lång en) avklarad, nästa äventyr är en vecka på Playitas innan jag börjar fundera på vad jag ska hitta på nästa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar