Det är fredag. Och jag borde vara nöjd och glad och se fram emot morgondagens evenemang "NMT goes Österlen". Bruno, en av de mest kända instruktörerna från Stockholm, semestrar i Skåne och ska köra specialpass med oss i backarna vid Kåseberga och Kabusa skjutfält.
Fast jag är mest bara ledsen och besviken. För insikten att jag inte kan vara med i morgon har slagit till. Med en stukad fot som fortfarande är rejält svullen och inte ens medger att jag går normalt finns det inte en chans att jag kan springa och NMT'a. Det vore ordentligt korkat. Den där förkylningen som har lurat i vassen hela veckan har gett mig en elak och skrällig hosta som hotar med att knäcka revbenen och skrapar upp hela halsen. Och som grädde på moset har jag åkt på en hästkur antibiotika "för säkerhets skull" på grund av ett fästingbett som ser misstänkt ut.
Hade min bästa kompis frågat mig om hen skulle träna i det läget hade jag tveklöst svarat NEJ. Du ska stanna hemma och vila upp dig. Men jag har väldigt, väldigt svårt att vara min egen bästa kompis. Och väldigt svårt att acceptera att jag inte kan vara med på träningen i morgon, som jag har sett fram emot i flera veckor. Jag vet precis hur vackert och härligt det är på Österlen - vi sprang ju där på midsommar. Jag har tänkt på NMT i högt gräs med starka vindar, härliga backar och havsbrus i bakgrunden. Och så blir det inte av. Åh, vad jag är besviken på min kropp som inte vill och inte kan!
Dessutom är jag orolig. Det är tre veckor till halvmaran och jag kan inte springa. Hur ska jag kunna springa 2 mil om tre veckor när jag inte kan springa, knappt gå? Åh....
Jag återkommer när det blir en träningsblogg av det här. Just nu är det nog mest en ynk-blogg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar