Nä, inte min, den är intakt. Och jag skickar en kärleksfull tanke till Sara som verkligen är BRA på det där med träningsglädje och bra på att påminna om dens viktighet och värde!
Men andras då? Jag hade en märklig upplevelse på gymmet i morse. Jag träffade en äldre man, vi kan kalla honom P. Jag träffar honom på gymmet rätt ofta - han brukar vara där och morgonträna när jag är där, och vi har tränat samtidigt några gånger på "udda" dagar. Typ när jag körde ett tidigt morgonpass med Coachen på lillejulafton eller när jag har envisats med att träna annandag jul. Så vi hejar på varann och byter några ord.
I dag föll det sig så att vi lämnade gymmet samtidigt och P sa nåt i stil med "Så skönt att ha det gjort, nu slipper man tänka på det resten av dagen" - vilket spontant fick mig att svara "Jag förstår inte det där, jag kommer fortfarande hit för att det är roligt!". Ja, då ville P gå en kurs hos mig för han tyckte fanimej inte det var roligt.
Nähä. Nej, men då så... Men varför går han då till gymmet 4-5 dagar i veckan om det inte ens är roligt? Om det inte ens finns nån träningsglädje? Jag har trott att det var hans hobby - hans grej. Men alltså, han går dit och kör ett tufft pass men tycker inte det är kul nånstans? Det verkar jättemärkligt. Vore det då inte smartare att hitta på något annat? Eller? Ja, jag förstår i alla fall inte!
Träningsglädjen var definitivt på topp när jag körde mitt pass i dag. Stabila bänkpressar, bra axelpressar, renegade row som funkade trots foten (de är fortfarande apjobbiga....), chins och pullups med gummiband, Malous L-Y-T och så mage och rygg på balansboll. Rikligt med fot-rehab mellan de tunga övningarna men jag skippade 55 burpees på slutet eftersom det inte riktigt funkar än. Snart kanske... Kände mig stark och nöjd i alla fall!
Kvällen har vi delvist spenderat med att reka och planera inför lördagens special-NMT. Roligt, roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar