Äntligen söndagslångpass - och hjärnspökenas död!

Dramatisk titel. Det här inlägget kommer handla mindre om löpning och mer om flum. För att det på många sätt var något av en katalysator och trots att det var ett smärre världskrig i hjärnan så vann jag och hjärnspökena flydde!

Ut på långpass efter frukost, veckohandling, lätt lunch. 17-18 km skulle avverkas i lugnt tempo. Och det var motigt och tungt men släppte efter 4 km, sen vid 5 ungefär fick jag världens magkramp och fick springa och knipa i 3 km tills jag äntligen hade möjlighet till toalettbesök (nej, det fanns inga bra ställen i skogen just där och då). Jag testade en vätskeersättning som jag fick som gratisprov när jag köpte nya skor och vi kan väl bara säga att just den produkten var min matsmältning inte så lycklig för! Vi tuffade på, det kom lite backar och Joakim drog ifrån. Jag stretade och kämpade och bestämde mig för att hålla mitt tempo och strunta i om han drog iväg för jag orkade inte ta mig ikapp hela tiden.

Nånstans vid 12 km gav han upp att vänta in mig och sprang i förväg, sen missade vi varann vid motionscentret och jag vände tillbaka för att plocka upp, blev omsprungen, försökte komma ikapp, låg efter, kämpade i varenda uppförsbacke. Blev ledsen och uppgiven och tänkte att det är så jävla typiskt att jag inte kan lära mig att springa bra, att jag alltid ska bli frånsprungen, hur ska jag klara ett maraton när jag inte ens kan springa 15 km, varför ska just jag alltid ha det så kämpigt, det är orättvist, yada yada yada. Ni känner garanterat igen för det finns stensäkert fler därute som är som jag.

Harvade på, tittade på klockan, hörde hur tunga mina steg var, kämpade. Och sen blev jag förbannad. SPRING för h-vete kärring, skit i att tjura och vara neggo, lägg energin på att springa istället. Sprang ikapp Joakim, höll 6-fart utan problem (efter 15 kilometers inre kamp). Fick upp kadensen, lättare steg, höften fram, fungerande armpendling, bra andning, rak rygg. Såja. Precis som jag har lärt mig. Väste fram att nu ska vi rakt fram, inte svänga av den korta vägen. Varför? För att det är längre. Och för att jag ska döda mina hjärnspöken så hårt att de aldrig kommer tillbaka.

För nu är jag trött på det här. Ja, jag har haft en trasig fot och inte kunnat springa men nu går det faktiskt ganska bra. Uthålligheten har inte tagit så mycket skada eftersom jag har cyklat och NMT'at  så att jag tror att jag inte kan springa i 2 timmar är helt enkelt lögn. Och att jag håller på och gnäller om att jag inte kan har blivit så mycket av en vana att det nästan är en sanning. Men nu är det SLUT. Jag höll jämna steg med Joakim de sista 2 km av ett långpass och det var inte ens ett problem. Förutom att jag var trött i fel muskler av att ha sprungit jävligt dåligt i lite för många kilometer men det går att ändra på.

Jag kan springa bra även när jag är trött. Jag har starka muskler och en intelligent kropp som kan hantera utmaningar. Visst, det är dags att dra ner på den tunga styrketräningen för benen nu så att jag slipper ha så tunga ben, men det är inte det som är den största och viktigaste faktorn. Den sitter i huvudet. Och jag gick definitivt ur dagens kamp mot hjärnspökena med ytterligare en vinst. 5-0 till mig denna vecka. Tror ni de vågar komma tillbaka? Somehow, I don't think so!

17,32 km. Nästa vecka Tjurruset, sen ytterligare två bra långpass, sen är vi redo för maraton.

Efter att ha klämt en halvliter cola, en näve salta mandlar och lite lakrits känns kroppen på topp igen. Bättre laddning inför nästa långpass är ytterligare en hemläxa! Pizza till middag i kväll (fuskig, med pizza kit, men gott ändå!) och ett avsnitt av Bron innan det är dags att krypa i säng och ladda om för en ny fartfylld vecka. Wohoo! Fast först ska jag möjligen ta en dusch... för husfridens skull ;-)