Hur svårt kan det vara?

Det brukar Sara säga när hon står inför en utmaning. Och jag försöker anamma det lite också.

Men just nu känner jag mig orimligt utmanad! Jag pluggar medicinsk baskurs (anatomi och fysiologi) och ärligt talat har jag sökt den mest för anatomibitarna. Jag har kämpat mig igenom avsnittet om celler och klarat det obligatoriska testet i andra försöket. Avsnittet om hormoner gick också bra och testet satt i första försöket. Men nerver, alltså.... mina nerver! Jag kämpar och kämpar, läser instuderingsfrågor och förbereder och så går jag på testet och gör ett risigt resultat igen. Men hur svårt kan det vara? Jag är ju uppenbarligen inte trög och korkad när jag har klarat två andra delar utan problem, men varför ska just det här vara så svårt?

Svar nummer ett är det vanliga: Jag är inte så jättebra på att lära mig "bara för sakens skull". Är jag inte intresserad av ämnet så fastnar det inte så lätt. Och nej, det där med extrapyramidalbanan och aktionspotential är helt ärligt inte det som intresserar mig mest. Men fysiologin är en förutsättning för att få plugga anatomin så det borde tekniskt sett vara motivation nog för att lära sig.

Svar nummer två är att bokens förklaringar inte riktigt funkar för mig. Överskådlighet fattas, diagrammen är inte lättbegripliga för min hjärna och man måste rota i texten efter svaren. Så jag letar andra källor för att få material som underlättar min inlärning. Men det är jobbigt. Jag gillar inte att misslyckas även om det bara är ett enkelt test!

På träningsfronten är det lugnt i dag. Magen har inte riktigt lugnat sig efter gårdagens jobbiga läge vilket innebär att jag inte riktigt äter som jag ska - och utan riktigt bränsle inget NMT-pass, det är ett som är säkert. Jag hinner nog träna ändå!