Ett av mina mål med att springa lite längre långpass har varit att komma till punkten där jag känner att "en mil klarar jag ju alltid". Nu är jag där!
I morse var det verkligen ingen höjdare att vara jag. Av någon anledning sov jag enormt dåligt, kände att jag vaknade hela tiden, var varm, var kall, blev störd av något.... Det innebär i vanlig ordning att jag blir ganska seg och allmänt o-sugen på livet. Eftersom jag redan kände att jag hade haft en ganska tuff vecka och var sliten bestämde jag att korta av långpasset så att vi skulle springa en mil. Däremot hade jag rätt höga krav på den där milen - noll stopp eller gåpauser, en mil i sträck SKA jag klara av.
Så blev det. Frukost, kläder på, ut. Äcklig blötsnö och småregn mellan varven, inte särskilt trevligt väder men det gjorde mindre, vi bara sprang. Enklaste milen - ner till Bulltofta, ett varv på femman, hemåt längs Skåneleden, en extrarunda runt Gyllins trädgård, klart. Under en timme tog det, utan några större problem eller pulsökningar, sen var det gjort.
Det räckte så i dag, jag behövde inget mer. Lunch, TV, tvätt, matlagning, söndagsfix. Ibland behöver man inte göra stordåd, men en mil klarar man ju alltid :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar