Vi tog oss till Bokskogen i dag för att springa en milrunda. Kände oss båda två ganska pigga i kropparna så det var väl lite med tanken att man ju kunde lägga till några kilometer om det nu var så att vi hade mer energi. Fast vi blev klokare sen..
För ungefär i första backen så kommer kroppen på att vi sprang en sjujäkla massa backe på Idas NMT-pass igår. Och det var tungt, tyngre, tyngst i varenda uppförsbacke. Som det finns ganska många av i det där förbaskade milspåret! Men vi harvade envist på och sprang på bara envishet, snyggt var det inte men det gick åtminstone framåt.
Nånstans runt 6 km råkade jag trampa snett så det sjöng om det. Jag brukar ju annars säga att jag inte kan stuka fötterna eftersom mina ledband är så pass uttöjda men det fick jag nog faktiskt äta upp i dag. H-vete vad det gjorde svinigt ont. Just där och då i alla fall. Lyckades resa på mig, gå en bit och konstatera att okej, det var nog som vanligt - det gör förbaskat ont just när det händer men det släpper sen, det går att både gå och springa. Vilket det gjorde. Sen med 2 km kvar trampar jag på en kotte eller gren som rullar under foten så att jag snedbelastar precis i fel vinkel en gång till. AJ! Förbannad blev jag, borde nog ha gått sista 2 km men i h-vete heller - går bara precis uppför en backe och sen joggar jag resten av vägen, svärande och ilsken för nu märker jag att det svullnar litegrann i skon.
Argh. Ner till bilen, torra kläder, hem. Kylpåse, kompression, en mugg te, foten i högläge, svärord, svärord, svärord. Inte TID med sånt just nu. Voltaren-gel, tajt elastisk linda, mera högläge. Sen en dusch och lindan på igen, kompressionsstrumpor utanpå också. Det går att gå på foten. Det är inte smärtfritt men det går, och svullnaden är bara ungefär som en femkrona precis nedanför fotknölen.
Jag är långt ifrån lycklig över det här. Det ska bli intressant att se hur foten mår i morgon. Helst vill jag ju NMT'a och springa och gymma som en galning, men ska jag ha en chans på Blogger Ski Camp till helgen så är det kanske smartare att vila. Vi får se. Jag kan inte minnas när jag stukade foten senast men nog borde jag ha ett bättre utgångsläge nu i alla fall. Har varken svurit klart eller tjurat klart över min egen förbaskade klantighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar