Kraschlandning...

Det är väl ungefär så man kan beskriva det som hände efter i tisdags. Tisdagen spenderade jag i ett konferensrum från 9-17 och jobbade med ett projekt jag egentligen inte vill involvera mig i. Cyklade sedan hem till middag som stod färdig (tack älskling!) och så tog vi en sen kvällsrunda i snön. Kallt och ganska tungt var det.

Onsdag - dags att bege sig till konferensrummet igen, 9-18. Kom hem fullständigt utpumpad, värmde rester och la mig i badkaret i trekvart. Sov sedan som en kratta och vaknade torsdag morgon med ångest och illamående, bröt ihop gråtandes och lyckades få fram att jag inte ville åka till jobbet. Vad nu då? Jo, jag hade jobbat två allt för långa dagar (det finns ju en anledning till att jag jobbar deltid...) med projektet som var en stor del av att jag gick in i väggen för snart två år sedan. Och alla mina gamla stress-symptom slog till över en natt. Hela kroppen reagerade instinktivt och det är inte så konstigt att just det projektet är väldigt laddat.

Jag var samtidigt ganska säker på att jag absolut kunde åka till jobbet men att fortsätta med projektet inte var ett alternativ. Och efter att ha klämt i mig frukosten cyklade jag iväg - visst, med hjärtklappning och andnöd och tårar som rann okontrollerat emellanåt, men samtidigt väldigt bestämd på att säga ifrån även om det också är jobbigt. Det gick faktiskt nästan av sig själv för första kollegan som frågade hur jag mådde fick mig att börja gråta igen.... och det självklara svaret på den reaktionen var "jamen då stannar du här i lugn och ro så fixar vi det själva". Nästa kollega på tur var han som är projektledare och han tyckte absolut inte heller jag skulle involvera mig mera, dubbelkollade om jag verkligen borde vara på jobbet alls, frågade om jag ville prata med företagshälsovården och brydde sig verkligen. Skönt. Hade dessutom mailat chefen om läget - han ringde mig under förmiddagen och kollade också av om jag behövde nån hjälp. Det är jobbigt att vara liten och sårbar men det är skönt att ha en förstående arbetsplats!

Jag jobbade fram till lunch och cyklade sen hem vilket också var skönt. Och jag har tagit kompledigt på måndag dessutom. Jobbade i går och det var en ganska bra arbetsdag - uträttade inga stordåd men kunde jobba i lugn och ro i alla fall.

Över dagen i torsdags kan man sen säga att ångesten blev till snor - jag är i alla fall helt brutalförkyld. Hela huvudet fullt av snor, feber och ganska hängig. Det där med att träna varje dag i januari blev det inget av med kan man lugnt säga och i dag ska jag inte göra många knop. Har pallrat mig ur sängen och ätit frukost - rågkuse med avocado och brieost, starkt te med mjölk och ett stort glas juice. Är avundsjuk på Joakim och gänget som NMT'ar i snön och avundsjuk på alla som ska springa långpass i Skrylle i morgon. Det blir inget av med det. Det blir fåtöljen, fleecefilten, en mugg te och en bok.