Wohoo! Jag gjorde det! Race Report Tough Viking 2013

Jag är SÅ stolt. Och förbaskat trött och hade väldigt, väldigt svårt att sova i natt trots att kroppen var rejält mörbultad. Det var mycket som behövde bearbetas i huvudet efter Tough Viking! Och vilken upplevelse. Det var betydligt roligare (och betydligt jobbigare!) än att springa ett vanligt asfaltslopp eller terränglopp för den delen.

Arrangörerna hade gjort ett riktigt bra upplägg för att slippa stockningar på banan. Vi skickades iväg i mindre grupper varje kvart från kl. 10.00 och jag upplevde det som att folk accepterade den starttid de hade anmält sig till för alla grupper jag såg starta var ungefär lika stora. Härligt! Stämningen i startfållan var kalasbra. Vi tittade på den första gruppen som startade kl 10 och såg dem passera hinder 1 och 2 innan vi gick bort för att lämna överdragskläder och göra oss redo för start klockan 11. Uppvärmningsjoggen gjorde vi såklart längs med banan för att titta på lite hinderpassager och känna på underlaget.

Och det kan jag meddela att underlaget var dagens största hinder. Gropigt, knöligt, högt gräs - jag trampade på ytterst försiktigt för att inte riskera flera stukade fötter!

Start klockan 11 alltså. I kompressionstights, slitna terrängskor, en gammal t-shirt och NMT-västen vilket visade sig vara ett strategiskt bra drag eftersom alla NMT'are hejar urskiljningslöst på alla NMT'are och vi även kom med på en del bilder!

Loppet inleddes med att springa över eld vilket var roligt. Små vedhögar i prydliga rader som det bara var att hoppa över och så lite special effects med flamethrowers på sidorna och rökmaskiner såklart. Röken var det enda problemet för vi hade ryggvind så den följde med ett tag och det var inte så skönt för lungorna! Nästa hinder uppe på ett krön var ett gäng amerikanska fotbollsspelare man skulle ta sig förbi för att kicka igång adrenalinet ordentligt :-) När vi såg första gruppen springa såg jag att de gick hårt åt de allra första som kom och att de var lite försiktigare med tjejer så jag var inte så skräckslagen utan tog mig igenom lite som i ett flipperspel - studsade mot två stycken och var sen förbi.

Nu följde ungefär 3 km skön terränglöpning i skogen där det för min del bara gällde att flyta på och springa i ett hehagligt tempo. Sen kom vi till hinder tre som var det värsta för min del. Stora containers som stod sida vid sida så att man hoppade upp, över, ner i containern, upp och över i nästa container, ner, upp och ut på andra sidan. 3 gånger eller kanske fyra. Det var högt, det var hårda landningar och det var skitjobbigt. Som tur var hade Joakim och jag bestämt att springa tillsammans så jag fick hjälp upp och lite psykologiskt stöd för att ta mig ner!

Sen löpte banan i en sicksackslinga fram och tillbaka över Gärdet en bra stund med en dryg km mellan hinder. Underlaget var som sagt ingen höjdare och jag hade hellre sett flera hinder och kortare löpning just i går men det var ju inte mycket att göra åt. Nästa hinder var istanken som jag hade laddat mentalt för och det gick överraskande bra. Ner, fram till planket, dyka under, upp igen - fast det var svinigt kallt att doppa huvudet och luftvägarna bara knöt sig så jag kippade efter andan en bra stund efter! Värme i kroppen fick man snabbt sen så det var aldrig sådär riktigt hemskt.

Taggtrådshinder nästa, bara att åla. Lugnt. Monkey bars uppbyggda av byggställningar = dålig ide. Alldeles för tjocka för mig att få bra grepp och jag tog mig bara några stycken innan jag sprang igenom resten av hindret för att inte stoppa upp allting. Att träna på till nästa år. Sen kom 4 m "stege" som också var en byggställning, rakt upp och ner med en plattform uppe utan något att greppa i men med ett fast tag i Joakims arm tog jag mig över den också.

Tunneln var odramatisk och krypvänlig - och rolig. Över-under-hindret var väldigt långt och ganska högt så det blev jobbigt och jag fick inget riktigt flyt i att glida över utan det blev många djupa landningar. Däcken var det bara att ta sig igenom utan fotskador och nätet att krypa under var inga större problem förutom att nummerlappen fastnade och fick omplaceras till tröjan under västen.

Ytterligare en lång lång löpning ut till Kustjägarhindret som har varit hemligt hela tiden. Dagens roligaste! Vi kröp under camouflagenät ner för en slänt och sen blev det "lite fuktigt". Vada i träsk, simma en bit, sen vadade vi i vassen hur långt som helst kändes det som, och botten var dyig och träskig och hade oväntade gropar som man rasslade ner i hur som helst. Vid ett tillfälle fastnade jag med ena benet ända upp till låret och fick be Joakim om hjälp för att ta mig upp. Det var skitkul!

När det var avklarat klättrade vi upp för en slänt och sprang vidare mot nästa bad - simning tvärs över Djurgårdskanalen, ca 25 m tror jag, förhållandevis enkelt även med kläder på! Lång seg uppförsbacke nu där vi mötte våra kompisar från nästa startgrupp och kunde hojta att "Det roligaste är kvar!" innan vi själva kom till lervattencontainern och där tog det stopp. Dyka under plank nere i det vattnet ville jag INTE och jag sprang förbi. Återkommer till varför lite längre fram.

Mera uppför men nu sista kilometern mot mål. Bara elhindret kvar. Fy f*n vilka smällar! När vi sprang igenom stod det folk med vattenslangar och siktade på oss och det var rejäla stötar man fick. Men det var så nära till mål så jag var mest bara fokuserad på att ta mig igenom och in i mål, äntligen! 13 km, 15 hinder, 1:40. Inget höjdartempo men jag gjorde det. JAAAAA!

Jag vill väldigt gärna göra om det och är i princip beredd att hänga på låset för att få plats nästa år!

Det här loppet var "fobiskola" och en ego-boost på många sätt. Jag gjorde så himla mycket som jag inte tror att jag kan och vågar. Jag hoppar inte från höga höjder - jo. Jag klättrar inte på stegar - jo. Jag badar inte i kallt vatten, jag doppar inte huvudet, jag simmar inte med kläderna på, kan inte simma i öppet vatten och jag badar inte i vatten där jag inte ser botten. Och när jag hade gjort allt det där och sen skulle dyka ner i lerigt vatten tog det stopp i huvudet. Där gick min gräns för vad jag klarade av just i dag. I efterhand ångrar jag att jag inte tog tag i det men just där och då var jag trött, saknade energi och hade inte fler mentala superkrafter kvar för att ta mig förbi fobin. Och det är okej. Från att inte kunna springa, vara rädd för att gå sönder och bli smutsig till att ta mig igenom Tough Viking är det långt. Jättelångt. Jag har flyttat mina egna gränser miljoner gånger de senaste tre åren och jag kommer fortsätta. Nästa år fixar jag det hindret också.

Nu är det dags att packa väskan och cykla till jobbet - i motvind, givetvis. Jag fixar det också. I dag kommer jag ha min Tough-Viking-tröja på jobbet och hänga medaljen utan för kontorsdörren. Jag har skryträtt så det ryker om det. Jag ÄR en Tough Viking!