PT-utbildning, dag 4
Dagens program var benens och höftens anatomi, praktik på samma i maskiner i gymmet och en föreläsning om idrottsskador. Efter att ha pluggat anatomi hemma så tyckte jag att jag behövde en löprunda i mentalhygieniskt syfte så jag bytte om till favorittights och knallgul reflexjacka och gav mig ut i mörkret.
Steget kändes lätt och jag tassade längs cykelvägen bort genom Husiegård och vidare bort mot Jägersro. När jag vänder upp mot backen upp till Jägersro Villastad efter ca 3 km så känner jag att det kniper i magen men jag lyckas tänka bort det och springa upp till backens topp där jag gåvilar lite för att se om det lugnar sig. Det gör det inte. Jag försöker springa igen men det känns absolut inte bra och jag går en bra bit. Sen känns det hyfsat ok och jag tassar på, först försiktigt och sen snabbare, för löpsteget är fortfarande orimligt lätt och spänstigt och jag bara njuter där jag ljudlöst flyger fram.
BAM. På en mörk sträcka där en gatlampa har slocknat dråsar jag i backen - jag har snubblat på en pytteliten förhöjning i trottoaren som gjorde att foten träffade marken tidigare än jag hade tänkt och farten kastar mig framåt. Två uppskrapade knän och mina favorittights är sönderslitna på båda knän. Dessutom råkade jag fisa.... typiskt dåligt. Jag skakar av mig den värsta skräcken, andas djupt och när jag känner mig redo springer jag på igen. Steget är fortfarande sådär obegripligt lätt att jag egentligen bara vill fortsätta men jag fattar ju att det inte är värdens bästa idé och det är bara knappt en kilometer hem.
Jag kommer hem i en märklig sinnesstämning. Lycklig för att det var så otroligt skönt och så lätt att springa, för att hjärnan verkligen behövde det, för att jag känner mig redo att plugga igen. Förbannad på min egen klantighet som har sabbat mina absoluta favorittights. Och lite fnissig för att det är baske mig bara jag som kan lyckas med att komma hem från en kort kvällsrunda med bajs i trosorna och två blodiga knän....
Det var inga vackra ord som kom ur min mun när jag skrubbade knäna i duschen. Nä, jag tänker inte citera dem. Fast jag har i alla fall testat kunskapen om idrottsskador och konstaterat att det blir svullet i vävnaden när det uppstår en blödning :-D
Eftersom jag ändå kan skratta åt det dråpliga så delar jag med mig av storyn i Fitnesscoachens Facebookgrupp. Och sen händer miraklet. För världens bästa Annie tycker att jag är värd ett par nya tights efter det äventyret och hon råkar händelsevis ha köpt in ett par för mycket i just min storlek. Älsk på det. Mirakel händer. Och trots mina blåslagna knän så kan jag leva länge på den där lätta flygande löpkänslan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar