Den inre kampen rasar. Ska jag verkligen springa S:t Hans Extreme? HELA? Inte bara Extreme Light, 5 km, utan hela milen? Alla jävla backar som jag har svurit över hela vintern - FYRA gånger?
Svar ja. Det ska jag. En mil är inte långt egentligen. Jag vet att jag tar mig upp för varenda backe på S:t Hans och jag vet att jag är grym på att springa utför. Jag vet att jag har jobbat hela vintern på att bygga styrka, pannben och uthållighet. Jag fixar det. Det är helt säkert att jag tar mig runt en mil och 600 höjdmeter. Det går nog inte på 45 minuter, men det går.
Samtidigt försöker hjärnan sätta käppar i hjulet. Tänk på astman. Tänk på alla björkpollen i luften. Och om det blir halt och jobbigt att ta sig upp. Skaderisken. Eller om jag måste gå i backarna. Och kommer sist i mål....
I helvete heller. Jag har inte nött backintervaller i evigheter för ingenting. Klart det går! Och det ska bli roligt också. Jag misstänker nämligen att NMT ger mycket mera back- och intervallträning än vad vi egentligen ger träningen credit för. Mjölksyretåligheten vet jag att jag har övat upp, backtekniken är bättre än i fjol, kroppen är i toppform - det här handlar BARA om bitarna mellan öronen. Och att det är säsongens första lopp som jag inte har sprungit förr och som ryktas vara stentufft. Å andra sidan brukar jag vara betydligt bättre när jag går "all in" än när jag fegar. Så nu kör vi!
2 kommentarer:
Ja, nu kör du! :)
Det kommer bli ett personbästa på Extremen!
Haha, det är i och för sig sant ju :-)
Skicka en kommentar