Jag har sovit typ tio timmar i natt och märker hur tyngden i huvudet släpper, att jag orkar le igen. Jag är oändligt tacksam för stöd i kommentarer och via andra kanaler och oändligt tacksam för en stark sambo som håller om och stöttar när jag kraschar. Som inte flyr eller blir rädd för alla utbrott utan frågar vad han kan göra, lyssnar och stannar kvar. Fantastiskt och ovärderligt <3
Det var inte världens undergång - men jag hade hoppats på att få förverkliga en dröm inom kort och jag får skjuta upp det ytterligare ett tag. Drömma lite till. Viljan finns kvar men inte resurserna just nu. Bita ihop, jobba lite hårdare, flytta fokus - för jag vill verkligen. Jag måste fokusera på att stänga några projekt innan jag kan sätta igång nya och det vet jag innerst inne. Helst vill jag ha ALLT, nu eller kanske nyss eller igår. Men det funkar inte riktigt så och särskilt inte för den som en gång har nosat på utbrändhet. En sak i taget - en dag i taget och ett steg i taget. Men med samma glädje och samma fokus som när jag sprang maraton. Det får bli målsättningen.
Idag: Vila. Helvila. I alla fall från träningen. Annars: Komma ikapp, tvätta, vika in tvätt, plocka undan, tömma lite halv-upp-packad packning, dammsuga och såna roligheter. Plugga lite också. Och så ska jag återkomma till det där med PT och träningsmål framöver.
1 kommentar:
Snälla och starka sambosar är guld värda!
Skönt att läsa att du känner dig lugnare. November är illa att tackla som det är och behöver inte tyngas ner med en hjärna och kropp som skenar iväg också...
Skicka en kommentar