När jag cyklar till och från jobbet möter jag en kvinna på cykelvägen - hon bor tydligen i närheten av där jag jobbar och jobbar i närheten av där jag bor. Det är inte alltid våra tider matchar - men jag skulle säga att vi har sett varann minst tre dar i veckan i 4-5 år, kanske till och med längre. Vi kämpar på i Skåneblåsten - på vintern i reflexvästar och vinterjackor och på sommaren i lättare klädsel. Alltid cykelhjälm, såklart.
Jag tycker att när man ser varann så regelbundet så kommer man till en punkt då man hälsar - precis som man nickar vänligt till de som åker samma buss eller tåg varje morgon, vecka efter vecka, år efter år. Men kvinnan har aldrig mött min blick - vikit undan, stirrat rakt framför sig. Tills i måndags eftermiddags då våra blickar möttes och mungiporna drogs lätt uppåt. Och i morse mötte jag henne inne i stan - inte cyklandes på den vanliga vägen utan gåendes, i ett annat ärende. Men hon kände igen mig och jag fick ett litet leende. Det har tagit flera år men äntligen kom vi loss :-D
Det stora i det lilla. De där små, små sakerna som kan göra så stor skillnad.
Fler exempel från i dag: Att jag toksvor över en ex-kollega samtidigt som högste chefen kom in på kontoret och mina kollegor höll på att bryta ihop av skratt. Att hinna dricka en chai och äta en varm macka mellan PT-möte och PT-kund, andas och läsa en tidning. Att komma hem efter att ha arbetat både på kontorsjobbet och PT-jobbet och mötas av färdig mat på spisen och en lapp med texten "Kärlek i en gryta" :-) Att veta att när jag har njutit klart av min middag så ska jag baka våfflor som Joakim och jag ska sätta i oss i kväll för det är faktiskt våffeldag. Och att det blir sovmorgon i morgon så att jag inte behöver stressa över att hinna sova mina åtta timmar.
Små, små saker som man ska komma ihåg att njuta av. För de gör livet så himla mycket bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar