torsdag 2 april 2015

När man bara råkar springa ett backintervallpass...

Skärtorsdag och 4 dagars ledighet i kikaren. Kom hem, trött och hungrig. Åt rågkuse med leverpastej och brieost, drack te, fyllde på med en chokladbit och några chips. Joakim ställde sig och lagade mat, jag var egentligen inte hungrig då men tyckte att det var lika bra att äta så det blev torskrygg och potatismos och ångkokt spetskål ändå. Sen total matkoma och jag satt och halvsov vid matbordet med spinnande katt i knät. Klockan halv sex.

Tjugo över sju var Joakim på väg till simningen. Jag ynkade mig lite. Hostade, tittade ut på hotfulla moln. Fast man kan ju inte ta två vilodagar efter ett benpass heller. "Du måste inte", sa Joakim - "du måste ingenting". Nä. Just det. Jag måste inte. Men hagelskurarna hade dragit förbi och jag ville egentligen ut fast det kändes som om magen var full med mat. I schemat stod nåt lugnt distanspass men för två veckor sen hade jag ett kul backintervallpass i träningsschemat som aldrig blev av pga förkylning, och som jag var rätt sugen på att köra.

Så jag förhandlade med mig själv. Ta på kläderna och gå ut och gå en runda åtminstone, kanske jogga lite. Jogga ner till kossabacken och känna efter om det är läge för intervaller eller bara jogga hem igen för då har jag i alla fall varit ute i en halvtimme och det är alltid bra. Okejrå, halv åtta, jag är iklädd favorittights och reflexjacka och nu går vi. Efter 100 m brummar min Fitbit att jag är uppe på dagens 10.000 steg - då var det avklarat. Lugn jogg mot Bulltofta, växlar med gång, springer lite snabbare för att känna på flåset, inser att det här känns väldigt bra trots trötta ben efter benpasset. Det är mest framsida lår som är trötta och det är egentligen bara bra för då måste jag använda baksidorna i stället :-)

Hej, kossabacken. Förutom att det är lite lerigt i diket som jag får skutta över så är föret fint, o-halt liksom. Passets upplägg är 10 x 60 sek backe + 10 x 30 sek backe, samtliga med gåvila ner vilket innebär längre vila än arbete. Totalt 15 minuters arbete, det känns hanterbart. Tittar upp, andas, drar ett streck på marken som jag kan ha som startmarkering, trycker "lap" på klockan och springer uppåt. Flåsflåsflås, okej, 20 sekunder kvar, mata på, där har vi en minut, trycka av klockan, dra markering igen. Gå ner. Jag har inte listat ut hur jag ska programmera den här typen av intervaller i klockan eftersom man inte vet på förhand hur lång vilan blir, så jag markerar start- och slutpunkt så att jag har lite hållpunkter och så kollar jag på klockan för att se så att intervallerna blir så långa som de ska vara.

20 intervaller känns evighetsmånga men jag tänker inte så långt, det gör jag aldrig, matar bara en i taget. Njuter av utsikten varje gång jag kommer upp, för solen är på väg ner, himlen och molnen färgglada och vackra och hela stan breder ut sig. Femte intervallen känns tuff men jag vet att jag är halvvägs i de långa intervallerna. Det börjar mörkna och jag inser att jag nog får köra de korta intervallerna lite högre upp i backen för det är mörkt nere i botten och dessutom mest ojämnt där! 4-3-2-1 andas, härligt, nu är vi halvvägs i antal men över halvvägs i arbetstid!

Jag ger mig själv 1½ minuts vila, drar nya markeringar för startpunkten och drar igång de korta intervallerna. Jag har måttat korrekt - det stämmer precis med att jag kommer upp på toppen på 30 sekunder. Backens översta del är lite flackare än den nedre så jag kan öka på takten lite och det är riktigt roligt! På vägen ner njuter jag av knallröd solnedgångshimmel och letar efter mina startmärken i gräset, det blir allt svårare att se.. Hittar dem för det mesta, nån gång kommer jag ett par meter förbi men det är inte hela världen. Fortsätter mata, korta intervaller, snabbt avklarat, de sista tre känns tuffa men helt okej.

Trasslar mig försiktigt nerför hela kossabacken i mörkret, därifrån är det upplysta cykel- och gångvägar hela vägen hem. På hemvägen känns det först tungt, men sen händer nåt - som om kroppen kommer ihåg att det är det här vi brukar göra: springa tills vi är ganska trötta och så fortsätter vi lite till. Stegen är lätta och jag känner att jag ändå har blivit stark av en hel vinters kämpande med knäböj, marklyft, hip thrusters och andra styrkeövningar. Kommer hem strax före nio, trycker av klockan och konstaterar drygt en mil utan att jag känner mig märkbart utpumpad efter nedvarvningen. Bra där!

Firar passet med ett stort glas vatten, en citrusläsk, en proteinshake och en näve tunnbrödschips. Lite till behöver jag nog stoppa i mig innan läggdags men jag är genom-nöjd med att jag genomförde det här passet just i dag!


Inga kommentarer: