Sämst. Och segast. Och jag ska fan sluta springa för jag suger. Så.

Ungefär så kändes det på dagens söndagsrunda på Skryllerundan, 15 km Skåneled. Ja, jag var förberedd på jobbigt före eftersom det hade snöat - fast det var också underbart vackert. Men jag var inte förberedd på att inte kunna andas trots astmamedicinering, att jag skulle tvärdö av syrebrist i varenda uppförsbacke och på att få mjölksyra upp över öronen så fort jag försökte trycka på minsta lilla.

Och efter 4 km ville jag bara ge upp. Vända om, gå hem och lägga mig under täcket, slänga alla löpargrejer och sluta springa. Joakim drog ifrån, väntade in, vände tillbaka till mig och jag kände mig sämst i världen. Att det aldrig nånsin lättar? Att jag alltid, alltid ska bli frånsprungen, inte orka, inte hänga med, vara den som andra väntar in? Bröt ihop, grät en skvätt, blev omkramad och tröstad, torka tårar, torka snor, tuffa på igen. Långsamt.

Försökte förlika mig med tanken att i dag hade jag uppenbarligen inte rätt förutsättningar. Jag vet att jag kan. Det är inte alla som springer milen på 47 minuter och jag är inte sämsta löparen i alla sammanhang. Men visst, det har hänt ofta på träningsläger och gemensamma löpträningar att jag halkar bak. Och jag tycker det är lika jobbigt att bli lämnad sist varje gång det händer, det är alltid lika jobbigt att vara den som alla andra väntar in. Samtidigt är det frustrerande att jag visst kan hitta löparkompisar som är nybörjare, men sen springer de ifrån mig - Joakim har bara sprungit regelbundet i drygt ett år och han drar ifrån nu. Det känns jävligt sugigt. Att jag inte kan öka komfort-tempot....

Vad det är som skapar problem med andningen kan jag inte svara på - mer än att det var jobbigt på NMT-passet igår också och att flera andra på passet också tyckte det var jobbigt att andas. Några minusgrader och lite fuktigt, det kanske är dålig astma-luft? Har svårt att tro att det ska vara kylan, i Ramundberget med -20 var det inga större problem nämligen. Mjölksyran i benen har jag däremot ett klockrent svar på för i stället för min vanliga gröt-ägg-macka-frukost blev det ägg och bacon i dag. Och mitt maskineri fungerar väldigt mycket bättre på kolhydratsladdning så det ska jag i alla fall komma ihåg inför nästa långrunda.

Jag bestämde mig för att inte bryta utan att göra klart rundan med de förutsättningar jag hade. Försökte njuta av det vackra landskapet, gå när det behövdes, ta andningspauser efter backarna och inte pressa mig själv. När vi var ungefär halvvägs tog jag en längre gåpaus, drack vatten, tuggade nogsamt i mig hela min rawfoodbar utan att stressa. Sen tuffade jag på igen. Noterade att jag låg i ett tempo nånstans över 7 min/km och accepterade att okej, så är det i dag. Bara att tuffa på trots att det kändes som att vara ute med en något överenergisk labrador som kutade iväg i full fart och sen kom jagandes tillbaka för att kolla att jag fortfarande levde...

15,3 km fick jag ihop enligt klockan och det tog 2:09. Det snabbaste vi har sprungit rundan på är 1:45 någon gång i somras så det är inte pinsamt långsamt Snö och is är lite jobbigare att springa i och kan man sen inte andas blir det inte enklare. Joakim sprang ungefär 1½ km längre med alla sina fram-och-tillbaka rundor förstås. Och på slutet lyckades jag komma upp i helt okej fart - hade sprungit om en äldre man som sen tog rygg på mig och försökte ta sig förbi i slutspurten, men icke - tävlingsskallen blev inkopplad för han skulle minsann inte få springa om mig!

Vi avslutade med lunch i Skrylle innan vi begav oss hemåt. Sen har vi fyllt kyl och frys för en ny vecka och strax är det middagsdags! Ska försöka släppa de dåliga bitarna av dagens pass och komma ihåg de bra. Som utsikt över vinterlandskap, snö på träden och en härligt vindstilla dag som var helt perfekt för Skryllerundan.