Åh. Det här är jättesvårt att skriva om men det tar väldigt stor plats i hjärnan. Det handlar om ätstörningar. Och om hur man kan berätta för någon att man ser att hen inte mår bra.
På frukosten härnere på Playitas har jag observerat en kvinna som helt klart inte har en sund relation till mat. Hon kan vara kanske i övre fyrtioårsåldern, hon är ordentligt solariebrun, otroligt smal, och ensam. Hela hon utstrålar en attityd av "kom inte nära". Hon tar ett kokt ägg, skär upp det i små bitar och äter en bit i taget med gaffel. Det tar tid. Hon tar färsk frukt, skär upp den i bitar, lägger den överst i en skål med kvarg och äter sen bara frukten. Bit för bit. Långsamt och kontrollerad. Några koppar kaffe med sötningsmedel slinker också ner. Ibland en bit rostat bröd. Det ser så plågsamt ut så jag blir ledsen.
I dag såg jag henne på gymmet efter frukosten. Hon tog av sig sina överdragsbyxor (som det för övrigt står namnet på ett tyskt PT-företag på) och stod i sina tights - som hängde runt benen för att lår och rumpa inte fyllde ut dem. Hon vägde sig, skakade på huvudet och satte sig sen i en roddmaskin i en timme. Med nedböjt ledset huvud, musik i hörlurar och lår som är smala som mina överarmar.
Det är en person från ett annat land som jag inte alls känner och jag kan omöjligt gå fram till henne och fråga "du, mår du bra?". Jag kan inte ge henne den stora kramen och säga att hon är bra som hon är, att hon måste ta hand om sin kropp och vara snäll mot sig själv. Som jag hade kunnat om det var nån jag kände. Som jag innerligt hoppas att jag skulle VÅGA om jag såg nån i min närhet som uppförde sig likadant. Men när kan man säga sånt? När är det rätt läge?
Jag hoppas inte att hon arbetar som PT - att hon är någons inspiratör och förebild. Jag undrar varför hon är här. För att hon, precis som jag, tycker det är skönt att vara i en miljö där träningskläder är rätt klädsel alltid och där 4 träningspass om dagen är normalt? Jag erkänner, jag tycker det är härligt och befriande. Men förhoppningsvis av rätt anledning - att det är roligt att träna och att få njuta av överdådiga bufféer morgon och kväll för att ha tillräckligt med bränsle för extra träningspass. Inte för att en ätstörning eller ett träningsberoende ska få näring.
Det är svårt att se på när nån annan är elak mot sig själv och inte tar hand om kroppen. Även om jag inte känner henne så känns det jobbigt och det spökar i hjärnan. Och trots att det är ohövligt så kan jag inte låta bli att titta och förundras. Det är inte min sak, det är hennes privata angelägenhet, men jag har svårt att blunda för det.
Om det hade varit nån jag kände hade jag gjort allt jag kunde för att hjälpa henne ur det här negativa beteendet. Jag hoppas att hon har människor i sin närhet som säger och gör rätt saker. Som kan få henne att tänka till och bryta den negativa spiralen. Men som kanske borde ha sagt att det där med träningsresa nog inte var världens mest lysande idé för nån som mår som hon verkar må.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar