Jodå, jag sprang!

Fast det var varken särskilt snabbt eller särskilt vackert och jag fick lägga in en liten gåpaus här och var när jag fick för mycket mjölksyra i låren. Under en gåpaus blev jag omsprungen av en stor snubbe som såg ut att ha det väldigt, väldigt tungt. Han fick några hundra meters försprång och sedan började jag springa. Insåg att han låg i en fart som var typ mitt bekvämtempo, att jag bara kunde ligga bakom honom med samma avstånd. Och vad hände då? Jo, tävlingsskalle hände. Oops. "Han ska f*n inte kunna springa snabbare än jag." Nä. Så jag ökade och låg runt 5 min/km i en dryg kilometer så att jag kom om honom (han försökte ta rygg på mig men den gubben gick inte!) och fick ett rejält avstånd. Gick en kort sväng i en uppförsbacke och sedan kutade jag på igen, öka-öka-öka!

Det är helt klart roligare att springa på det viset men jag blir lite överrumplad över den där tävlingsinstinkten som dyker upp från ingenstans. Var kom den ifrån? Är det Thomas som har plockat fram den? Har jag vant mig vid att bita ihop och göra lite, lite mer än jag tror att jag klarar av? Knäppt. Och härligt, helt klart!

När jag väl kom ut ur motionsspåret igen joggade jag lugnt hemåt och petade i mig mellanmål och slappade ett bra tag. Jag har fortfarande träningsvärk men som vanligt gjorde det stor skillnad att röra lite på sig. Nu är min största bekymring hur jag ska klara av att lyfta sadeln upp på hästens rygg i kväll!