Näej. Jag skulle inte springa om jag var bakis på riktigt. Men den ondsinta och orättvisa sanningen är att jag blir ganska bakis av att rubba mina rutiner oavsett om det innefattar intag av alkohol eller inte. Jag körde bil till gårdagens Mellofest så det var en lugn kväll på den fronten (2 glas alkoholfritt bubbel och en folköl till maten, herregud så det går till.....) men var ändå vansinnigt sliten i morse eftersom jag inte gick och la mig förrän efter klockan ett. Trött och okoordinerad och yr i mössan. Min mat- och sovklocka är ganska överkänslig!
Med ösregn ute kändes det inte så fantastiskt lockande att springa långpass så vi skippade tanken, däremot drog jag på mig löpargrejerna för att jogga bort och titta till en kompis katter för jag tyckte att det gick lika bra som att cykla. Jag tänkte mysjogga. Det kändes som mysjogg men det gick i 5:30-fart helt utan större ansträngning. Okej? En mördartuff träningsvecka, en något lugnare, och sen kommer kvittot när jag känner mig helt av banan? Bisarrt. Kroppen är bra underlig ibland. Men jag ska inte klaga, jag ska bara hålla i den känslan fram till på torsdag så kommer det bli ett jättebra lopp.
Nu sprang jag visserligen bara dryga 3 km men känslan var fantastisk. Jag hade kunnat mala på i det tempot ganska länge. Och DET är framsteg! Det var två stora skillnader jämfört med i går: det var inte apvarmt och eftersom det regnade var det inte pollenchock så det var mycket lättare att andas. Benen var fjäderlätta (konstigt efter gårdagens NMT), huvudet var med, löpsteget bara flöt. Underbart. Fler såna rundor, ja tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar