Jaha. Här sitter jag och är lite grinig och ynklig för att Försvarsmakten bestämde att Joakim inte behövde en ledig vecka hemma innan nästa steg av hans utbildning drar igång. Och lite kränkt för att hela världen inte applåderar mig för att jag faktiskt har lyckats springa två pass den här veckan och den totala distansen blev typ 8 km och jag tycker det är ett stordåd just nu när distansen en mil känns fruktansvärt avlägsen.
Runtomkring i världen sitter det människor vars nära och kära inte kommer hem efter terrorattentat i Paris natten mot i går. I hela Europa är folk på flykt från krig i Syrien och Afghanistan. På Medelhavet drunknar människor på flykt. Och så sitter jag här, med tak över huvudet och en mängd nylagade matlådor i köket och har mage att gnälla? Bara för att jag ska klara mig 5 dagar utan min sambo och tycker det går trögt med rehablöpningen?
Really. Perspektiv. Så fruktansvärt bortskämd jag låter, vilka i-landsproblem jag brottas med. Plocka fram mod och självkänsla, hitta den där inre kraften som finns därinne, sträck på dig. Var stolt över att just din sambo är en av dem som utbildar sig för att kunna försvara Sverige och din frihet. Skicka med all din kärlek så att han orkar, en vecka till, en månad till, ett halvår till. Ta vara på allt det som du ser som självklart - tak över huvudet, mat på bordet, frihet att planera dina egna dagar och göra det du vill med din tid. Det är ett privilegium. Ryck upp dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar