Det är så man springer långpass. Utan krav på tempo i dag, bara att jag skulle springa 33 km. Det blev 34 men det må vara hänt!
I går var vi på föreläsning med Miranda som är i Skåne för att vara med på Kullamannen-loppen i helgen. Tjejen som gick från att samla asfaltskilometer som en galning till att sprida traillöpningens evangelium i hela Sverige med en enorm och personlig energi. Jag gillar!
I dag var det min tur att samla kilometer. Rundan var planerad - en gammal goding. Utflyktsstigen ut till Bokskogen, ett varv på milslingan med ett extravarv på trean ute mot Skabersjö, och så utflyktsstigen hem igen. Den rundan är bra på två sätt: Dels är det enkelt att mentalt dela upp den i etapper, och dels är det lätt nerförsbacke hem vilket tenderar att vara ganska välkommet när man har avverkat 2 mil redan.
Jag var inte särskilt fokuserad på tid och tempo utan tog det ganska lugnt. Hade lite magproblem i början och fick lägga in ett SOS-stopp i lämplig dunge efter knappa 5 km, sen flöt det på hyfsat bra. Gott om folk ute vid golfklubben, det var Nordea Masters vilket tydligen var en stor och viktig grej i golfvärlden, så jag fick ta mig runt lite bussar och avspärrningsrep och grejer när jag kom förbi där.
Väl ute i Bokskogen passade det bra med ett lite mer civiliserat toastopp och så petade jag i mig en gel innan jag gav mig ut på milen. Med tanke på att underlaget är asfalt både ut till skogen och hem sprang jag i mina superdämpade Asics Nimbus i dag. Fantastiskt sköna men det känns otroligt märkligt att springa i skogen i dem! 13 km i Bokskogen avverkades enligt plan - när jag hade sprungit hälften tog jag en liten firar-paus, käkade en halv bar och drack vatten och gick en bit innan jag joggade iväg igen.
Sen blev det nedräkning "3 km till dass och glass" - "2 km till dass och glass" - ja, ni fattar. Det finns motivation i det också. Jag längtade efter en Piggelin men fiket hade fel glassmärke så det blev en annan isglass i stället. Kallt, friskt, sött och syrligt på samma gång och väldigt välkommet just då. Plus att man kunde gå i lugn och ro och äta glass och räta ut lite sega muskler.
Efter glasspausen stoppade jag i lurarna för jag visste att en seeeeg bit väntade. Tråkig grusväg förbi golfbanan och motvind. Totalt onödigt. Men med bra musik och en salt fisk så klarar man det mesta och snart hade jag navigerat mig förbi alla parkeringsplatserna och kommit ut på andra sidan och då var det bara typ 6 km kvar. Igenom Bara och ut på cykelvägen där jag blev passerad av en herre som tyckte att det var ett rejält pass jag var ute på, han hade nämligen cyklat förbi mig flera gånger sa han. Det var kul att höra när det blev lite kämpigt!
På cykelvägen är det "raka vägen hem" i 6 km. Inte jättespännande men ganska skönt som avslut på passet och nu började det gå ganska så tungt. Dels för att det var tråkigt, dels för att jag kände mig ganska låg på energi men inte var ett dugg sugen på nåt av det jag hade i ryggsäcken. Det där är nog nåt jag måste jobba med - jag behöver verkligen klämma i mig gel och energi fast jag inte vill! Men döm om min förvåning när jag ser en bekant cyklist närma sig nånstans utanför Bara. Det var Joakim som hade cyklat ut för att möta mig och tagit med sig kallt vatten och Resorb <3 mest välkomna servicen någonsin kan jag bara säga, tack älskling! Sen hade jag sällskap ett tag innan jag tyckte att Joakim skulle ge sig av så att jag kunde springa i egen takt utan att bli stressad av att han cyklade jättelångsamt bredvid ;-)
Vid det laget var det bara 3 km kvar så det kändes absolut överkomligt även om jag mådde lite småilla. Gå en låt, springa en låt, gå en låt, springa en låt. Och så hantera trappan från cykelvägen ner till vår gata utan att slå fontanellen i backen ;-) Jogga sista 40 m hem för att avsluta löpande, låsa in sig och ramla ihop på hallmattan, heeeelt slut.... Jag lyckades dra av mig skorna och kravla mig upp för trappan så att jag kunde lägga mig på köksgolvet och sträcka ut mig. Fick omgående min flaska med Powerade av Joakim och så kom det en katt och delade ut omsorg i form av hårtvätt! Värsta lyxen. Efter 10 minuter på golvet och en halvtimme i soffan kände jag mig så pass mänsklig igen att jag klarade av att duscha och jag har minsann också ätit mat fast det kändes olustigt. Livsandarna återvänder sakta men säkert och jag vet att om 10 dagar är det inga problem att springa liiiite längre för då har jag kalasbra support och stöd hela vägen plus en upplevelse att njuta av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar