Nästa helg är det min tur att debutera som ultralöpare. Den här helgen har jag fått mig en liten försmak på menyn genom att vara support och åskådare på Kullamannen!
Kullamannen är inte bara en ultra utan en hel hög lopp med olika namn och distanser. I dag hade jag nöjet att supporta Joakim på ultradistansen 54 km och så fick jag samtidigt heja på en hel del som sprang 20 km. Att vara support på sådana här lopp innebär helt enkelt att försöka lista ut vad ens löpare behöver och se till att hen får det - samtidigt som ens egna behov får vänta till en annan dag. Och sen är det riktigt riktigt roligt också!
Vi inledde med lite besvärlig logistik. Hotellet kunde inte bistå med så tidig frukost som vi behövde så vi hade handlat lite grejer själva och fixade frukost på rummet. Inte superlyxigt men helt okej, framför allt eftersom det blev ganska likt en "hemmafrukost" och det är bra inför ett lopp. Fick jag i mig nån frukost? Not so much. En mugg te och en shake med supermatpulver och juice. Men vi kom iväg i tid och fick nästan alla grejer med oss!
Bilfärd mot Ängelholm och starten. Vi var där i god tid - nästan en timme före start. Gott om tid att reka, besöka toaletter (eller skogen), lämna grejer i dropbag, träffa bekanta och kändisar, noja över klädsel (ska eller ska inte ha långärmat?) och peppa. Allt var lugnt, Joakim skickades in i startfållan klockan nio och jag tog mig till lämplig placering för att filma starten :-) Starten gick enligt plan och två minuter senare var allting tyst och lugnt. Tid för mig att ta bilen tillbaka till hotellet för att äta frukost!
Nästa träff med löparna var i Arild vid ca 30 km. Jag var tidig - såklart, jag hade inte ro att sitta vid frukostbordet och läsa tidningen - och fick en väldigt rolig vilopaus där medan kockar och funktionärer ställde upp vätskestationen och så fick jag se hela täten också. De första och snabbaste löparna kutade in, tog eventuellt en mugg sportdryck och stack sedan igen. Lite förvirrade eftersom snitslingen var "sådär" så eftersom jag ändå stod där hojtade jag och pekade. Fick även till en extra sopsäck precis där man gick ut från depån vilket absolut behövdes. J passerade och undrade om jag kunde ta hans tröja (självklart att man ställer upp när man ändå är där), ett tag senare kom Joakim in och jag fick fullt upp. Langa nötkräm, banan, Resorb. Se till att han fick i sig mat och nåt salt. Tömma vätskeryggsäck på tomma gelförpackningar och fixa nya från dropbag. Fylla på vätskeblåsan och kolla om det fanns annat som behövdes. Jag skickade iväg en stark löpare och packade sedan ihop mina grejer och gick mot parkeringen - på vägen fick jag heja på flera andra löpare som såg ut att uppskatta det!
In i bilen och full fart mot Tävlingscentrum ute i bushen. Välskyltat och inga problem och där träffade jag på NMT-kamraterna C och L som hade gjort en dagsutflykt av det. Kort efter passerade Joakim och C sprang en sväng med honom innan hon kom tillbaka. Vi stod precis vid varvning och vätskedepå och såg löparna passera oss och sedan komma in för varvning ca 6 km senare. 6 km som innefattade "Dödens zon" och nog såg de ganska slitna ut när de kom förbi andra gången! Vi såg flera som bröt loppet där vid varvningen, ungefär maratondistans. Men Joakim pinnade på ändå - här var det också vätska och salt som gällde och så önskade han sig egentligen ett skobyte men det var jag inte kapabel att fixa just då eftersom dropbagen fortfarande var på väg från Arild. Även Suzan passerade på sin ultradebut och vi hejade såklart och skickade ut henne på sista rundan.
Klockan närmade sig tre och hade jag fått nån lunch? Nä. Helt bortglömt. Två energibars och en trött kanelbulle från fiket som hade slut på allt annat blev det. För nån egen lunch hade jag inte tänkt på att jag skulle ha med mig såklart! Sedan var det bara kvar att vänta in målgången och njuta av alla andras prestationer och känsloyttringar. Vi såg folk som tokspurtade och folk som haltade. Folk som hade sällskap av hela familjen in över mållinjen och de som sprang ensamma och inte hade nån som tog emot i målfållan. Och så den bästa av dem alla - killen som bara vrålade JAAAAAAA! flera gånger på väg in mot mål. Den där förlösningen och känslan av att "ja, jag gjorde det!" ser jag fram emot!
Vi började skruva lite oroligt på oss för det var glest mellan löparna men strax skymtade en gul tröja runt hörnet och Joakim var på väg i mål med ett stort leende. Det gick. 54 km (fast tydligen närmare 56 enligt många som sprang) i vansinnigt tuff terräng. Ett stort bältesspänne inkasserades (supercool grej, mycket mer användbart än en medalj!), tårna släpptes ut ur trånga skor och det var dags att kollapsa i solen, bli omklappad, vätska upp sig och ta emot folkets hyllning :-)
En härlig dag som ger stort löpsug. Jag vill också! Och jag ska få springa. Snart är det min tur. I kväll har vi ätit god mat, skålat i kall öl och kollapsat framför Gladiatorerna på hotellrummet. I natt kommer vi sova gott och hotellfrukost väntar i morgon bitti i lugn och ro innan det är dags att styra bilen hemåt. Tack alla löpare och kompisar som gjorde den här dagen till en härlig ultradag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar