Konstig överskrift tänker ni kanske. För varken tröskelpass eller ösregn är nåt som brukar framkalla lycka hos mig! Men i dag var det nog just den kombinationen som behövdes.
Sammanfattning av arbetsdagen: Överbelastning. Panik. Ilskna tårar. Gränsdragning. Respekt. Reboot, solskenspromenad, saltlakrits - sedan mer kontroll på resten av dagen. Inte konstigt att jag behövde springa när jag kom hem!
Sugen på snabbdistans/tröskelpass är man ju sällan och jag märkte själv att jag drog lite på det. Skyndade mig att dra i mig astmamedicinen som behöver ca 40 minuter på sig att verka för då hade jag liksom den tiden som "cut-off" och kunde tvinga iväg mig själv. iPodden var laddad så det fanns egentligen inga ursäkter utan det var bara att byta om och ge sig av. Snabbdistans #2 - 15-20 minuters uppvärmning, sedan 20 minuter "hårt men kontrollerat" och så nedvarvning på det, dvs ungefär en timme. Jag ångestade lite över de är 20 minuterna. I lördags var det ju 2 x 10 minuter med 5 minuter emellan och det kändes fruktansvärt tungt - nu skulle jag inte ens få 5 minuters vila mitt i.
Jag går ut och låser dörren - och noterar att det droppar lite lätt från gråa moln på himlen men äsch - jag skulle ju springa. 100 m senare har regnet blivit mer ihållande men jag ger mig inte - när jag har korsat gatan och passerat skolan formligen vräker det ner och jag sprintar mot skogen och dyker in under ett träd i nån minut tills det värsta är över. Egentligen är jag sjöblöt så det spelar ingen större roll men jag har ingen keps på mig och hatar att få vatten i ögonen ;-)
Så fort regnet har avtagit lite sticker jag iväg. Det droppar om mig men jag bryr mig inte - jag behövde den här boosten, att få känna mig lite tuff, för nu går benen så lätt, så lätt. Jag siktar på mjuka stigar och kör mina teknikövningar lite halvfokuserat.... både kropp och huvud formligen skriker efter att få springa, springa. När det är dags för stegringslopp flyger jag iväg med ett stort leende, springer som ett barn i ren glädje över att jag KAN. Och jag tänker att det här blir bra. Riktigt bra.
Skakar loss benen, andas, tänker framåt. Tänker på 5-fart och uthållighet. Trycker igång klockan och pinnar på, hittar tempot, bestämmer mig för hur jag ska springa. Upp på baksidan av "kossabacken", den långa backen ned, rakt fram över bron och runt sjön och så får vi se hur långt jag behöver springa innan 20 minuter har gått. Min spellista för löpning är i gång - en sån som är riktigt pinsam. Melodifestival, eurodisco, lite Bon Jovi och Europe-pudelrock. Fantastiskt bra att springa till! Vissa låtar ligger två gånger av nån bisarr anledning och det faller sig så att jag får en riktig favorit två gånger på raken precis i början - en sån låt som har perfekt takt så att jag bara behöver låta benen pinna på i takt till musiken utan att tänka. Efter andra repetitionen har det redan gått 9 minuter så jag är nästan halvvägs.
Musiken underlättar i dag. Jag slipper höra min egen andning och jag kan använda den att räkna ner med. Jag vet att 10 minuter, det är ungefär 3 låtar. Så det finns ingen anledning att titta på klockan utan jag bara räknar låtarna. Jag har hjälp av klockan också, den piper för varje kilometer och jag vet att när 4 kilometerpip har passerat kommer jag ha ungefär 400 m eller 2 minuter kvar. Så jag koncentrerar mig på att hålla farten, stabil och stark höft, steg för steg för steg. Det är tufft men inte olidligt. Klockan piper för fjärde kilometern och jag kollar tiden - jodå, knappa 2 minuter kvar. Springa på. Över liten backe, rulla på utför, sikta ut i solen, mot sjön, 30 sekunder kvar. Räkna ned med andetagen, 4 steg per andetag, upp med höften. 19-18-17....inte släppa nu, hela vägen, där har vi klarat 20 minuter! Tjoho! Jag vet att 4 km på 20 minuter är avklarade.
Går några minuter, andas, men när en favorit uppenbarar sig i lurarna måste jag springa på. Rundar ett hörn och måste tvärstanna, för 4 stora nordsvenskar som drar parkens gräsklippare står i vägen :-) Lycka. Älskar att möta hästar i stället för maskiner. Passerar hästarna och joggar på i solskenet. Siktar hemåt. Ler mot varenda människa jag möter fast jag vet att jag är genomblöt, svettig och förmodligen har mascara i hela ansiktet men det spelar ingen roll. Jag känner mig urstark och genomlycklig.
Löpning är magiskt. Endorfiner och ösregn är världens bästa kombo :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar