Den som har kört en ångvält över mig under natten kan vänligen erkänna. AJ. Övre halvan av ryggen är typ stelopererad, jag kan knappt lyfta armarna och jag har konstant kramp i gluteus maximus känns det som. Fast min nackspärr är borta :-D
Jag tvingas återigen ställa mig själv frågan om varför jag gillar träningspass av den här sorten. Svar nummer ett är att när jag gör dem första gången så ligger jag precis på gränsen av min kapacitet för att fixa dem och jag vet att jag blir starkare ju mer jag tränar. Hade jag enkelt kunnat utföra alla övningar vore det meningslöst. Svar nummer två - det där med att jag gillar endorfinerna - känns inte tillämpligt just i dag, men jag tror att det förmodligen kommer vara ett bra svar under de kommande veckorna. Svar nummer tre som tenderar att vara en evig sanning är att jag gillar att ta reda på hur långt jag kan komma. Jag tror ofta att jag har nått full kapacitet men det visar sig alltid att det finns mer. Hur mycket mer? Jag vet inte. Men jag ska fortsätta utforska möjligheterna!
Nu ska jag på något sätt krångla mig i ridkläderna och iväg till stallet. Det blir tufft i dag. Men jag tänker ta bilen i stället för cykeln för att skona mig själv lite!
3 kommentarer:
Gällande träningspassen: de bästa resultaten kommer när vi pressar oss extra mycket och verkligen vågar förflytta gränserna! Det är en tillfredsställelse att faktiskt klara av ett RIKTIGT hårt pass men framför allt bidrar det till att vi blir mer kapabla - både fysiskt och mentalt. De flesta vill väl vara sitt bästa jag? Hur många är villiga att betala blod, svett & tårar? Pernille är en av dom.
Coachen har alltid rätt. Och bara för att visa hur mycket det är värt att få uppskattning för min insats så gör jag om passet i morgon :-)
Jag ser fram emot PR och krossade tider ;-)
Skicka en kommentar