Efter en mil blev det magiskt...

Vissa dagar blir logistiken lite messy. Egentligen skulle jag springa 3 mil i dag men det matchade j-vligt dåligt med att hinna lämna nycklar till flyttstädarna kl 10 och vara på morsdagsfika duschad och prydlig kl 15. Det kändes sådär. Särskilt när jag skulle hinna med att få ett mindre psykbryt över att stå face to face med min egen otillräcklighet och alla gamla drömmar som gick i kras i ett tomt hus... Det var helt ärligt rätt jobbigt. Jag trodde att jag var klar med det där men eftersom försäljningen har dragit ut på tiden så har ju hela processen dragits ut ganska ordentligt och det blir väl som ett plåster - ett rejält ryck är bättre än att hålla på och småpilla.

Anyway, vi drog ut till Bokskogen för att springa var för sig. Med en redan kaosig hjärna ville jag inte försätta mig själv i situationen att kämpa för att hänga med i Joakims tempo och känna mig otillräcklig och dålig som sinkar honom och sabbar hans träning. Hjärnspöken mest, jag vet, men börjar jag väl tycka att jag är usel på att springa så går andningen åt pipsvängen och sen är det rätt kört. I dag ville jag inte ha nån inre kamp utan bara ta det i eget tempo.

Alltså - lugn jogg på 10 km-slingan. I det tempo som funkade. Och med gåpauser när det kändes behövligt. Fast med fokus på att alltid springa upp för backarna och vila på toppen om det behövdes - i stället för att gå i backarna. Det var inte superlätt att springa i dag, benen var lite stumma efter torsdagens extrema utmaning och det pågick rätt mycket i skallen.

När jag var längst ute på milslingan, vid Skabersjö, upptäckte jag att där fanns en skyltad 3 km-slinga (det är alltså den yttersta loopen på milslingan) och bestämde mig för att ta ett extravarv där eftersom det är betydligt tyngre att passera "mål" och springa ett extravarv på trean. Och nånstans därute på extravarvet började det gå allt lättare. Jag slutade vara "i huvudet" och landade "i hjärtat" i stället. Kroppen sprang av sig själv. Steget blev bättre, andningen funkade, pulsen lugnade sig, jag hittade drivet uppför och återhämtningen utför. Det där lugnet i huvudet infann sig och efter en mil blev det magiskt. Magiskt som i "jag hade kunnat springa hur långt som helst". En känsla jag har letat efter i veckor och bara hittat korta stunder. Tron på att jag fixar det här, att 5 mil är helt okej. En utmaning, men hanterbart - inte oöverstigligt.

Nu tänker jag bryta mot alla "vanliga" regler och springa ett sista långpass på torsdag. Egentligen ska det vara 2 veckor innan maraton men nu blir det 10 dagar i stället. För att ha tryggheten i att ha sprungit det och ha tagit god tid på mig - så att det inte sliter för mycket, då känns det helt okej att lägga det några dagar närmare loppet. I övrigt blir det laddning med några kortare intervallpass och lite "myslöpning" i lagom doser. Plus yoga/rörlighet förstås och kanske lite kul på gymmet.

Waiting for the magic to happen again :-)