Ja, vem hade trott det? Att tjejen med astma och överrörliga leder som var rädd för att bli skitig skulle totalfastna för Nordic Military Training? Inte jag i alla fall. Och hela min familj tappar fortfarande hakan när jag berättar om vad jag sysslar med minst en gång i veckan. "Du gör VADÅ? Har du blivit helt skvatt galen?" Eh, ja, förmodligen. Men det finns fler galningar, många fler!
Jag läste om NMT hos Mia. MarathonMia. Och tyckte, då för några år sedan, att njaeh... det där lät jävligt knäppt. Lite överdrivet. Väldigt extremt - och inte riktigt min grej. Å andra sidan springer Mia långt, riktigt långt - och hon har blivit lite av en förebild, en idol. Så småningom började jag längta efter att få prova NMT på riktigt, men befann mig i fel landsände. Och egentligen ville jag bara ha bekräftat att det inte var något för mig. Att jag skulle gå sönder och tycka att det var skitjobbigt att bli skitig.
Sen annonserades Extremt Kul-turnén. Och jag satt nästan och hoppade av otålighet tills datumet för Malmöbesöket spikades. Åh nej, en lördag, då har jag ju ridlektion? Men det fixade sig tidsmässigt, det gick att hinna med bådadera. Och den 4 februari var det då dags för provapåpasset. Och det var jätteroligt. Den som hade hand om min grupp var Magnus - den Magnus som MarathonMia m fl omtalar som Spyfys. Varje gång Mia har skrivit om pass med Spyfys har jag tänkt att åh, det skulle jag aldrig klara. Han höll i ett av de bästa gruppträningspassen jag nånsin har varit på, jag hade så himla roligt och det var ändå typ 12 minusgrader och svinigt kallt. Jag var helt lycklig efteråt och tänkte "jag vill göra mera, jag vill göra det igen - NU!"
Men jag trodde ändå inte riktigt på det själv. Så när nästa provapåpass annonserades hängde jag med igen. Då var det några plusgrader och lerigt som sjutton. Men det var fortfarande lika roligt - även om instruktören var en annan. Jag gick bums hem och anmälde mig och trots att första passet var en helvetesomgång där vi alla blev helt genomblöta, kalla och leriga så var jag lika övertygad. Här ska jag vara, det här är rätt. I takt med att jag har lärt mig springa allt längre och snabbare och jag har byggt upp min kropp till en starkare version så är jag inte lika rädd för att gå sönder, jag vågar brottas och ta i. Jag bestämmer över astman, inte tvärtom. Och att bli skitig kan inte begränsa mig. På NMT-passen får till och med jag ibland uppleva att vara starkast - och det är så himla häftigt! När man är en sån som alltid blev vald sist på skoljympan. Jag KAN! Och jag kan peppa andra och få dem att ta sig igenom när det är som jobbigast. För det är ju så - det är när man själv håller på att dö att man gastar ut hejarop för att peppa sig själv, och då får man pepp i retur.
Och nu - efter sex veckor med NMT - fattar jag inte hur jag har levt utan. Via vår facebook-grupp fixar vi skjuts så att vi kan träna med Lundagänget när vi känner oss i behov av ett extrapass, vi berömmer varandra för bra genomförda pass och vi bekräftar varandra i att ingen av oss är en ensam galning utan vi är lika galna allihop. Vi är ett gäng - vi har smeknamn på instruktörerna för att komma ihåg vem som är vem, vi pratar om "den där gången när vi....." eller "kommer du ihåg att han sa...." och vi har kul ihop.
Jag drömmer om krabbgång, ålning och nyligen även Spyfys på nätterna. Jag har blåmärken här och var, tvättar ut grus ur håret efter vissa pass och mina träningskläder har permanenta gräsfläckar. Jag är fast i NMT-träsket. Och jag har inget emot att vara ett träsktroll :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar