Jaha, då var det sådär igen då. Lyckades planera så dåligt att jag jobbade 07:30-15:45 i stället för 9-15 som jag egentligen skulle. Första dagen efter en ledighet dessutom. Resultat: Jag är totalt slut i huvudet och kroppen reagerar precis som vanligt med diverse symptom på stress.
Men okej, det var inte 100% mitt fel. Det är inte bara jag som har klantat mig - fast jag borde ta ansvar och vara lite rädd om mig själv, det vet jag ju! Det skulle bli ösregn och det ösregnade verkligen också i morse. Inte särskilt cykelvänligt för nån av oss, så jag skjutsade Joakim till jobbet och fortsatte sen till mitt eget jobb och var där 07.30. Varför? Kroppen kändes sliten så jag ville inte gå och träna. Och det kändes knasigt att skjutsa Joakim för att sen åka hem och sitta hemma en timme innan jag skulle iväg igen, men med facit i hand var det kanske exakt det jag borde ha gjort.
Kommer in på jobbet, kollar inkorgen (inga draman), drar igång datorn, väntar på mailen, hejar på kollega S och frågar om det har hänt nåt särskilt men nejdå, ingenting.... kollar mailboxen, urk, 150 nya mails, hejar på kollega T, småsnackar lite, sen landar kollega N in och klampar rätt i spenaten och avslöjar att kollega T har sagt upp sig. Min favoritkollega och den jag jobbar mest tillsammans med. Så jäkla jobbigt. Det kunde han ju ha berättat själv.....
Får smälta nyheten lite och börjar kolla igenom mailboxen. Sorterar, besvarar det som är superakut, lägger resten i "Att göra" så får jag ta tag i det sen, godkänner fakturor, avbokar ett möte. Tar ett snack med kollega S om hur framtiden ska se ut utan kollega T och vad avdelningen har kommit fram till i ärendet under min ledighet. F*n också. Det blev betydligt mindre kul att komma tillbaka.
Eftermiddagen ägnas åt möte efter möte. Team-möte nästsist på agendan och kollega S bryter ihop för att hon tycker att situationen är ohållbar. Jag förstår hur hon känner för jag har varit i exakt samma situation av nästan samma anledning - det är samma projekt som skickade mig i väggen för snart tre år sen som nu har fått T att säga upp sig och S att må dåligt. Och jag har sett det i några veckor - att hon biter ihop, anstränger sig för att vara duktig, att prestera, kommer allt tidigare på morgonen och går hem allt senare. Jag är inte opåverkad men jag försöker så gott det går att hålla det borta. Det är inte mitt projekt längre. Inte mitt ansvar. Men det är jättesvårt att inte bli påverkad av att en kollega mår dåligt och jag försöker hjälpa så gott jag bara kan med de redskap jag har i mitt bagage.
Team-mötet slukar tiden som skulle ha gått åt för ett en-till-en-samtal med chefen och det är kanske lika bra för jag har inte mycket energi kvar. Jag ska inte vara på jobbet i åtta timmar just för att jag inte orkar - det finns anledningar till att jag jobbar deltid. Så jag sätter mig i bilen och åker iväg för att hämta Joakim. Kommer på när vi är nästan hemma att jag skulle till biblioteket och lämna böckerna som står i baksätet så jag lämnar av Joakim hemma och sticker iväg igen. På biblioteket är det tyst och lugnt och jag snokar runt i en kvart och letar lite böcker. Väl hemma har Joakim dragit igång med maten och jag kan kasta mig i soffan i en kvart och omgruppera hjärnan lite. Pust.
Efter att ha ätit är jag som en urvriden trasa. Helt slut. Och att jag egentligen borde sitta och jobba på mitt projektarbete för att klara av min sista kurs finns inte på kartan i kväll. Det arbetet får vänta till på torsdag eller i helgen.
Lärdomar:
1) när jag VET att vi har team-möte på eftermiddagen så ska jag strunta i att komma in till kontoret tidigt. Jag borde ha suttit kvar hemma och fikat eller nåt.
2) jag är ganska bra på att inte låta Projektet påverka mig men sånt som förändrar min arbetssituation tar plats - och det är okej. Helt okej. Men jag blir trött....
3) det är förbaskat viktigt att chefen och jag hinner med vårt möte under veckan för nu finns det plötsligt ännu mer att prata om.
4) cred till mig som har lärt mig säga nej till uppgifter, det märks att kollega S inte är lika bra på det.
Det finns ett problem kvar. Tyvärr. Problemet är att jag kan förutse att det blir fler långa dagar den här veckan och jag orkar inte med för många såna. Det kommer krävas prioritering. Kanske en promenad, en löprunda eller ett gymbesök nånstans mitt i dagarna för att jag inte ska sitta åtta-nio timmar på jobbet. För jag orkar faktiskt inte och det kan jag lika gärna vara öppen med.
Man kan behöva en mjukstart efter en semester och det här var definitivt inte en sån. Det var "välkommen tillbaka till verkligheten" med 7 grader, ösregn, mörker och jobbigheter. Urk. Synnerligen o-mysigt. Jag vet att det inte är nån som gör det mot mig med flit, det bara blev så den här gången. Fast jag vore tacksam om jag slapp en lika tråkig start efter nyår om jag får önska nåt....
1 kommentar:
Kram!
Skicka en kommentar