Duktig? Maskin?

Jag har fått kommentarer på sistone som jag känner att jag reagerar väldigt starkt och oväntat negativt på. Just därför var det viktigt för mig att ta upp det!

Gulliga Karin skrev till mig efter morgonjoggsinlägget i morse "Vad du är duktig!". Och jag vet att hon helt garanterat menar det positivt och jag är jätteglad över positiva kommentarer. Så jag hoppas inte att du, Karin, blir ledsen över att jag tar upp det såhär! Men hela min kropp vänder sig ilsket ut och in över att vara duktig. För det var just det jag var. Duktig. Jag var duktig så länge att jag slutade lyssna på kroppen och gick in i väggen. Och jag vill aldrig någonsin vara så duktig igen! Förmodligen tar det ganska lång tid innan jag har lärt mig att förknippa ordet "duktig" med något positivt. För just nu känner jag mig inte bekväm med det.

Men vad var jag då i morse? Jag var kanske disciplinerad som gick upp när väckarklockan ringde, jag var motiverad som sprang, jag var modig som vågade mig på att springa en runda i ett helt obekant område, jag var stark som sprang i ett hyfsat tempo trots svarthalka... ja, vadsomhelst. Men duktig? Nej, helst inte!

För ett tag sedan rapporterade jag mina träningstimmar under en månad till PT-Thomas. Jag kommer inte ihåg exakt hur han svarade men det var något i stil med "du är en maskin". Och jag VET att det var en positiv kommentar. Fast jag blev tvärarg! Jag vill inte vara en maskin! Jag vill absolut inte vara något väloljat maskineri som jobbar på utan att knota dag efter dag, vecka efter vecka. När jag försökte vara en maskin som bara hanterade alla uppgifter och fixade allt gick jag sönder. Ska det vara min belöning då - nu, när jag har fått lite balans i livet, att det är BERÖM att bli kallad för en maskin? Arrgggghghhh.... fast jag skrev inte så till Thomas. För hur skulle han kunna veta att det bara var helt fel ord att använda? 

Vad vill jag vara då? Jo, jag är en NATURKRAFT. Som en orkan, ett åskväder eller en vulkan. En liten trevlig vulkan givetvis :-D Bilden av en vulkan fungerar som en bra metafor för mig. Vulkanen är min drivkraft, mitt kraftverk. På olika sätt kan jag försöka balansera flödet för att få ett konstant energiflöde. Ibland går det jättebra och jag lyckas hålla vulkanen relativt tempererad så att jag kan ha bra flyt i vardagen. Jag kan släppa ut överskottsenergi med ett tufft träningspass, jag kan spara energi genom att vila och jag kan ladda upp med bra mat och positiva upplevelser. Ibland går det helt åt pipsvängen och jag producerar ett gigantiskt vulkanutbrott som följs av några dagar i sängen då vulkanen har slocknat helt. Att lära sig balansera den naturkraften har inte varit helt lätt och jag är definitivt inte fullärd. Och nån maskin, det blir vulkanen aldrig. Fast det är roligare om livet är lite oförutsägbart!