söndag 3 november 2013

Race report - Österlenmaran 2013!

Jag gjorde det. Goddammit. Jag som varken kan springa eller andas när jag springer - jag sprang ett maraton. Alla 42195 meter. Jag är nöjd och stolt och förbaskat trött!
Och jag har en snygg finishertröja som jag ska skryta med på jobbet i morgon. Yeah!

Äventyret började i går förmiddags. Vi tog en snabbrunda på Coop för att handla nödvändigheter (Powerade, lösgodis, Snickers, skavsårsplåster och vaselin. Laddat för en helkväll! Plockade upp NMT-kompis G inne i stan och så styrde vi kursen mot Österlen. Snabbstopp i Tomelilla där G lämnade av sina övernattningsgrejer innan vi fortsatte mot Simrishamn och nummerlappsutlämningen.

Här gick allt smidigt med hjälp av trevliga funktionärer och nu var det således bara sista laddningen kvar. Vi parkerade vid hotellet och utforskade downtown Simrishamn där vi laddade med en rejäl och lite sen lunch innan vi kunde checka in och börja bocka av de sista bitarna. Det regnade.

Packa ryggsäcken. ½ l vatten i vätskeblåsan. Gel i ena framfickan, godispåse och telefon i andra. Vaselin på vissa utsatta ställen. Ångest över klädval. Det fortsatte regna. När vi kände oss klara tuffade vi ner i frukostmatsalen där kaffe utlovades. Kaffe, te, skorpor, trevlig musik och en värdinna som lovade att det skulle sluta regna vid sex. Bra där!

Vi gick upp och klädde på oss, tog med oss grejerna och traskade mot stationen där vi mötte en hel hög andra löpare i reflexkläder och pannlampor. Medan vi stod där och väntade på tåget kom en busschaufför ut från stationshuset och han såg extremt överraskad ut över det enorma gänget löpare som stod och väntade under tak :-)

Tåg till Gärsnäs. Kvällspromenad där vi bara följde strömmen och kom till IP. Toakö, väskinlämning, sista-minuten-noja, reflexspray, sista skvätten Powerade, startfållor, sätta igång pannlampa och blinkfyr, småsnacka med bekantingar och allt det där innan det helt plötsligt var nedräkning til start och sen drog vi. Det slutade mycket riktigt regna vid start!

Första milen är nog bland det häftigaste jag har varit med om. Joakim drog i ungefär 6-tempo vilket kändes ganska lagom, och framför oss såg man en lång, lång radda löpare i reflexkläder och pannlampor som lyste upp framförvarandes reflexer. SÅ häftigt. Jag önskar att jag hade stannat och fotat men jag var fokuserad på uppgiften i stället och ville inte stanna där och då.

Första milen tickade förbi ganska obemärkt. Nånstans vid 15 längtade jag efter en gel, plockade upp en och drog i mig och det hade önskad effekt. Bestämde mig för att hålla ångan uppe till halvmarapasseringen och sedan lägga in en gåpaus och äta smågodis innan jag tog mig an andra halvan. Efter halvmarapasseringen började Joakim få lite trubbel så vi sprang lite i varsitt tempo ett tag, gick och sprang om vartannat. Jag fick häng på ett gäng som sprang i ca. 6:15 vilket kändes lagom så jag hängde med dem en bra sträcka innan jag fick släppa och dra ner på tempot. Överlag var det nog jobbigast från 2 till 3 mil och trots att jag hade bestämt mig för att springa tills klockan pep för 3 mil så tog jag en gåpaus vid 28 km, sörplade gel, åt lakrits, drack vatten och fokuserade om.

Passerade 3 mil och visste att nu är det bara ett Yddingelopp kvar ;-) Ja, man får räkna i storleksordningar man klarar av, efter 32 km tänkte jag också att nu är det bara ungefär en timme och en kvart kvar, dvs ett NMT-pass! Nu började det göra ont både här och var men det var ju bara en mil och en mil klarar man alltid. Joakim och jag hade synkroniserat kampen igen och vi sprang och gick om vartannnat. Steg för steg. Jag tvingade mig själv att njuta av upplevelsen. Mörkt och stjärnklart, havsbrus på höger sida, mild luft utan regn eller blåst, bara störtskönt. Jobbigt, visst, men njutbart på nåt märkligt masochistiskt sätt!

En sträcka körde vi springa 3 lyktstolpar, gå 1. Springa 3, gå 1. Bara räkna helt mindless. Sen gick vi, och sprang, och gick. Slog följe med några bekantingar från Outdoor Fitness en bit, gick och sprang. Vätskekontroll, gå och springa, gå och springa. På sista kilometrarna utanför Simrishamn hade privatpersoner egna kontroller och vi bjöds på vatten, pepparkakor och hemmagjord rabarbersaft. Jag var enormt törstig sista biten, jag vet inte om att jag inte hade druckit tillräckligt. Fick lite skvalp-känsla i magen nånstans vid 25 km så jag drog ner lite på vätskan ett tag för att det skulle lätta och det funkade men betydde kanske att jag inte fick i mig tillräckligt. Eller nåt.

In i Simrishamn, vid hamnen. Lite vilse på snitslarna ett ögonblick men vi hittade rätt. Nu sprang vi. Sista biten ner förbi hamnen och insikten att ja, målrakan är uppförsbacke. Bet ihop ändå och sprang på - faktiskt höll vi 4:30-tempo sista biten vilket är helt osannolikt! Genom röken 10 m före mål där man inte såg NÅNTING i dimman och så bara banka på genom portalen, highfiva publiken, krama funktionärerna, ta emot medalj och dricka och chokladbit och T-shirt. Kramas och jubla och bara vara i bubblan av att JAG GJORDE DET.

Vi stapplade till hotellet, duschade, stapplade ner till pizza och öl och trevligt samspråk med en annan maratondebutant. Tillbaka till hotellet och försöka sova men det gick ärligt talat sådär. Frukost i finishertröjan och igenkännande skratt från andra löpare när vi stapplade runt frukostbuffén och stönade när vi skulle sätta oss ner...

Och nu hemma. Vila och lugn. Äta precis vadsomhelst som går att hitta och som jag är sugen på. Dricka oändliga mängder vätska. Lägga upp benen och halvsova lite och vara obeskrivligt nöjd. För jag har sprungit ett maraton!

5 kommentarer:

Nellie - the Flying Hippo sa...

Härlig beskrivning av loppet! Stort grattis till maratondebuteringen och uppfyllelse av ditt mål!

Anonym sa...

Starkt jobbat!

Cecilia sa...

Kul läsning! Var verkligen en speciell upplevelse!

Anonym sa...

Vad roligt att få läsa mer om din upplevelse i mökret.

Tänk att det gick att ta sig runt en hel maraton! Bra jobbat, P!

Pernille sa...

TACK för gratulationer, hejarop och peppning!