Vad gjorde jag under alla de år då jag INTE sprang för att jag inte hade lärt mig springa? Hur blev jag av med alla frustrationer, all ilska, all stress, all trötthet? Jag vet inte, för jag minns inte. Och i dag var löpning heeeelt magiskt.
Jag hade en halv plan på att springa men var inte jättetaggad efter ytterligare en dag i flyttkaos (jodå, det är sant, när jag kom till kontoret i morse stod elektrikerna och satte upp en lampa på mitt kontor och de har fortfarande inte kopplat in ventilationen....) med många timmar på möte. Men Joakim hade frågat under dagen om jag ville hänga med på en kort runda och jag hade faktiskt svarat ja på frågan så efter att ha cyklat hem hade jag liksom inget att välja på utan det var bara att byta om och komma iväg!
Och tur var väl det för ÅH så gött det var. Första två km var inte ett dugg roliga, benen kändes stela och stumma och det var bara sådär allmänt jävligt som det också kan vara att springa ibland. Men sen lossnade det, stegen blev lättare och lättare, all stress rann av mig på vägen uppför "mördarbacken" och jag lovar att jag var på mycket bättre humör och hade mycket mer energi efter att ha sprungit 5 km än före. Så pass mycket energi att jag flög hem på cykeln och drog igång matlagningen på direkten så vi fick en supergod kalkongryta till middag också.
Det är genialiskt bra att ha löparkompisar ibland. Och löpning är magiskt, kom ihåg det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar