Jag längtar efter att kunna springa obehindrat - utan täppt näsa och luftrör som kryper ihop. Jag ser hur mina muskler krymper dag för dag (jag vet, det är bara som jag inbillar mig) och känner hur jag blir långsammare och tyngre. Märklig känsla. Längtar till gymmet - efter att få lyfta tungt eller att gå på ett pass där nån annan har gjort upplägget, där jag slipper tänka.
Personbästa på milen på lördag kommer inte hända, det får bli ett nytt projekt i vår. Däremot hoppas jag att om jag fortsätter vara klok och ta hand om mig så ska jag kunna vara med på lördagens NMT-pass. Varken Joakim eller jag instruerar så det är kanske läge att hänga med gänget och träna för en gångs skull! NMT är nämligen världens bästa "inkörsport" efter en påtvingad vila. Man blir så träningsglad att allt går lite lättare än när man kämpar själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar