I går kväll kände jag mig inte riktigt på topp. Trots ett fantastiskt intervallpass med massor av löpglädje var det nåt som gnagde. Lite spänningar i axlarna och käkarna, lite huvudvärk, och sömnen blev också lite orolig.
När jag vaknade i morse insåg jag vad problemet var. För i dag hade jag en obligatorisk telefonkonferens från 15-18 (ja, vårt huvudkontor planerar lite bisarrt ibland) och jag var tvungen att delta men kom överens med chefen om att ta den hemifrån eftersom jag skulle vara på Bulltofta kl. 18. Det går oftast ganska bra att t ex äta mellanmål och byta om medan man lyssnar på informationen har jag lärt mig, bara man kommer ihåg att stänga av mikrofonen. Men det innebar att jag blev tvungen att bryta en massa gränser jag har satt för mig själv: Jag håller mina arbetstider (vanliga onsdagar = 8-14!), jag tar inte med mig jobbet hem, jag jobbar inte för många timmar och jag kör inte över mina egna behov för att tillgodose jobbet. Och givetvis var dagen planerad från 8-14 men jag lyckades lösa det så att jag kunde börja först kl. 9 och sticka kl. 14 för att hinna vara hemma och inloggad i tid till kl. 15.
Fast min rationella hjärna visste att detta är ett undantag, att jag får lediga timmar som kompensation för extratimmar och att det egentligen inte var något att stressa över så reagerade kroppen ändå. Sömnproblem, ont i magen, huvudvärk, spänningar och generell olustkänsla inför jobbet. Allting sitter fortfarande kvar och ändå är det 2½ år sedan jag gick in i väggen. Reaktionen kommer som ett brev på posten så fort jag börjar på allt det där jag gjorde förr. Märkligt - men hanterbart när man begriper varför.
Det blev aldrig så hemskt utan vi var klara på strax under 2 timmar vilket innebar att jag hann äta under konferensen, planera dagens pass och fixa med lite andra grejer innan det var dags att sticka till Bulltofta. Då kände jag mig fantastiskt lättad över att det här jobbiga faktiskt blev mindre jobbigt och att NU var det dags att ha kul!
Dagens deltagare fick sig en rejäl genomkörare i regnet med ordentlig uppvärmning, ett gäng backintervaller med nerjogg som vila och en styrkecirkel. Plus en hel del transport. De som sprang längst på dagens pass tog sig över 7 km vilket jag tror är distansrekord på NMT-pass. Själv fick jag ihop nästan 6 km och då sprang jag ändå inte på i intervallerna eftersom benen fick vad de tålde igår och jag behövde ha ork över för att peppa deltagarna.
Jag är rätt nöjd med dagen som helhet och ser fram emot att spänningarna lättar och jag får sova gott i natt. Ska bara fixa dagens sista utmaning: Packa torsdagsväskan. Den är veckans mest komplexa. Jag cyklar fram och tillbaka till jobbet, jag gymmar på morgonen, jobbar en hel dag och har sen löpgrupp på eftermiddagen. Det kräver en rejäl mängd ombyten och prylar och jag lyckas nästan alltid glömma något. Dessutom måste jag komma ihåg att ta löparskorna i stället för cykelskorna på morgonen, annars blir det svårt att springa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar