Jag använder gärna bilder från ridning och hästvärlden i det här pågående arbetet med mig själv och de där mentala bitarna. "Halvhalt" är en liten lätt signal till hästen om att samla ihop sig, det kommer hända något nytt, lyssna på mig. De fungerar olika på olika hästar - vissa behöver man bromsa upp lite, andra ska samlas ihop, några behöver bli mer alerta och mer framåt.... Om min hjärna vore en häst skulle den förmodligen vara en sån som utan regelbundna halvhalter hamnade i fullt sken efter ett tag - inte en sån som bara blev långsammare och långsammare. För jag har fortfarande en benägenhet att göra allt på samma gång och på alla håll och i fullt tempo och vadå bromsa och vila för jag kan väl visst göra allt samtidigt??
Fast nej. Jag kan ju inte det. Det är när jag försöker göra det som jag går sönder i slutändan. Och det är därför jag behöver ge mig själv en mental halvhalt emellanåt - bromsa upp, lyssna, tänka efter.
För några veckor sedan insåg jag att löpningen inte kändes rolig. Det kändes tvångsmässigt och jag piskade på mig själv med tanken att jag ska ju springa Tjejmarathon, jag kan för fan inte springa 5 min utan att vara förberedd, ut och kör de där långpassen nu, kom igen! Sen tillät jag mig själv att stanna upp och tänka tanken "fast jag MÅSTE ju inte springa Tjejmarathon...." Det var läskigt. Jag bollade tankar med Madde och hon gav mig lite frågor att fundera på, men inga svar såklart!
Det var svårt att hantera. Förra året var jag så otroligt motiverad och sprang långpass utan problem och hade hela tiden det där stora självlysande målet om att springa fem mil. I år - ja, i år råkade jag utbilda mig till PT och sen börja jobba och nånstans kom det litegrann i vägen för mitt eget fokus att jag plötsligt har en massa kunder att tänka på och att det faktiskt är roligare att träna mina kunder än att springa 2-3 mil.... Hade jag inte haft ett "vuxenjobb" också så hade det varit jätteenkelt att klämma mina egna träningspass men i och med att jag behöver spendera några timmar på kontoret förutom att jag ska ta hand om mina kunder och min egen träning så blir det ibland så att tiden inte räcker till riktigt.
Jag funderade fram och tillbaka, kände efter, lyssnade på mig själv. Landade i "jag kan ju alltid försöka och så får jag väl bryta om det inte går". Men så tittade vi på Star Wars och Yodas replik "Do or do not. There is no try." beskriv situationen helt perfekt. Nej, jag vill inte göra nåt som jag inte går in för till 100%, inga halvmesyrer. Ska jag springa ultra så ska jag känna att hela jag ÄR ultra, motiverad och stark och glad och redo.
Beslutet blev alltså att inte springa Tjejmarathon men mitt ekonomiska bidrag till insamlingen kvarstår givetvis. I stället för Tjejmarathon springer Joakim och jag Malmömilen som går samma helg och jag ska försöka ta ut mig ordentligt på ett millopp. Innan dess väntar St Hans Extreme, årets jobbigaste backintervallpass, och efteråt väntar lite självrannsakelse och tankar om vad jag tänker att jag vill göra med min träning i sommar och framöver. Alltså - halvhalt, lyssna, tänk efter, ta ut ny riktning, framåt :-)
Det är okej. Det kommer inte bli världsfred för att jag springer Tjejmarathon och det kommer inte bli världskrig för att jag låter bli. Däremot känns det som en stor lättnad att inte ha det där "måste" över huvudet och det innebar att jag kunde delta på två roliga och inspirerande pass den här helgen i stället för att känna att jag missade ett långpass. Rapport om gårdagens yoga & running har ni redan fått, rapport om dagens pass kommer under kvällen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar