Vaknade i morse strax efter sju och kände mig utsövd. Funderade på att gå upp men låg kvar och vaknade igen vid nio! Sover annars aldrig så länge men jag behövde väl sova i kapp helt enkelt.
Framåt lunchdags tog jag mig ut på en lugn och kravlös runda, sådär som jag springer när jag inte springer mot nåt mål. 8 lugna kilometer med gåpauser för att sniffa på syrenerna, lyssna på näktergalen och titta på utsikten. Det kändes bra - vaderna är fortfarande lite stela efter torsdagens backar men annars var det rätt skönt att vara ute i blåsten en runda! Avslutade passet med en kvarts "yoga for runners" med Yogobe och sen blev det lunch på rester och veckans avsnitt av Sveriges Yngsta Mästerkock. Perfekt återhämtning!
Sen har jag funderat på en sak: Varför är det så få tjejer som springer långa klassen i St Hans Extreme? Det finns dam- och herrklass på 5 och 10 km och lika priser till alla
klasser. Det finns dessutom ett lagpris till "snabbaste lag på 40 km"
oavsett om man springer 5 eller 10 så läggs tiderna ihop.
Det är helt enkelt ett föredömligt jämställt lopp. Men startfältet är inte jämställt. I långa klassen: 158 herrar, 25
damer. (I korta klassen: 116 herrar, 74 damer). WHY? Det är ett millopp
eller ett 5 km-lopp. Visserligen 10 km med 560 höjdmeter
(alt 5 km och 270 höjdmeter då). Men mer extremt än så är det inte. Det
går "bara" uppåt och neråt hela tiden, som ett terränglopp, men är
varken lerigt eller på andra sätt extra utmanande. Det är svinkul att
springa, välarrangerat av lokal orienteringsklubb med superengagerade
funktionärer och har inte en särskilt "manlig" profil. Varför är vi så
få tjejer i långa klassen?
På vanliga millopp utan nån särskild profil brukar det vara en lätt övervikt på herrsidan men här är det rätt uttalat. Kom igen tjejer, våga prova! Det ÄR faktiskt ett roligt lopp. Ses vi nästa år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar