Det blev ungefär temat för dagens långpass. Det var helt ärligt fullständigt avskyvärt, hemskt jobbigt och väldigt, väldigt lärorikt.
Planen var att springa 18 km i lugnt tempo i dag. Det slutade med dryga 16 km på en timme och 50 minuter - lågt tempo till och med för mig. Jag kände mig extremt stel när jag vaknade, av nån anledning är baksida lår helt körd och jag kan inte för mitt liv komma på vad vi gjorde i går. Raka marklyft? Backlöpning? Löpning i sand? Men okej, stela muskler brukar man ju kunna mjuka upp med lugn löpning. Så efter lugn långfrukost var det dags att ge sig av. Och det kändes tungt, men okej. Nånstans efter 3 km började det kännas jävligt jobbigt och efter 5 km ville jag bara ge upp, gå hem och dra nåt gammalt över mig. Tog en lång gåpaus och analyserade problemet och försökte komma fram till vad jag egentligen ville.
Okej, det var jobbigt för att jag var hemskt stel och trött i kroppen. Å andra sidan vet jag också att jag behöver träna på att springa när jag är trött för om jag vill springa långt på riktigt så kommer jag att hamna i sådana lägen ibland. Och jag var arg och frustrerad över att det gick så långsamt men helt ärligt, vad förväntar jag mig efter träningsdagar som i fredags och i går? Funderade på vad jag skulle göra av passet och tänkte att en mil - en mil klarar jag alltid. Jag springer en mil. Satte fart på fötterna igen och kom i samma ögonblick på att det är ju fantastiskt häftigt att jag nu säger "en mil klarar jag alltid". För ett år sedan var en mil fortfarande jättelångt även om jag hade sprungit distansen några gånger. Men okej, en mil klarar jag alltid! En mil är det nya "3 km"....
Började närma mig slutet på rundan och kom till korsningen där jag antingen kunde ta avtagsvägen hem eller fortsätta. Äsch, nu går det ju ganska bra, jag kan väl springa ett varv på 2½ km-slingan också innan jag vänder hemåt tänkte jag. Så jag fortsatte en bit till. Kom fram till där slingan delar sig och 5 km-rundan går ett varv runt sjön och fotbollsplanerna. Jamen, det går ju helt okej nu, det blir ju bara typ en eller kanske en och en halv kilometer extra, och det är flackt, kör för det, så kan jag springa hemåt sedan. Så jag springer den lilla flacka slingan och fortsätter sedan in i skogen där de två rundorna tar samma väg igen. Och när jag kom fram till nästa vägskäl så funderade jag väldigt kort innan jag bestämde att jag kan springa långa backen en gång till, 2 km mer eller mindre just nu gör nog ingen större skillnad och då kommer jag över 15 km i dag också. Tuffade lugnt uppför backen och precis när jag nådde krönet började det småregna. Jahapp, minst 15 min innan jag är hemma och jag har tvätten ute. Okej, whatever, jag får väl slänga den i torktumlaren då, inget att bry sig om. Hela vägen har jag ett citat från Hillevi Wahls bok "Extremt Kul!" i huvudet - att inom NMT så slutföljer vi alltid det vi har påbörjat. Slutför, bygg pannben. Ett steg i taget.
Väl hemma - okej, med knappt 2 km kortare än tänkt - var jag väldigt nöjd. Och helt klart mindre stel i benen. J har under dagen varit ute på Skåneleden med ett gäng och sprungit knappa 3 mil, det partyt avslutas med en "After Run" på restaurang i kväll och såna som jag är välkomna att hänga med. Och det gör jag givetvis! Asiatisk buffé och en öl kan inte bli fel :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar