Hamnade i en forumdiskussion i dag om vad man kan och inte kan i träningsväg. En tjej hade fått en utbuktande disk/på väg att bli diskbråck konstaterad hos naprapat och var såklart orolig för träning etc., skulle prata med naprapaten nu igen i veckan men får vänta några veckor på läkartid och röntgen/MR eller vad man nu behöver för att konstatera ett diskbråck. Min åsikt var att hon får ju känna efter själv och bolla med naprapaten - GÅR det att springa så spring - gör det svinigt ont så låt bli. Fast det kryllar ju av åsikter om att "ryggpatienter ska undvika stötar", "vänta på en korrekt diagnos" etc - jamen, ska man då ligga still i en månad i väntan på läkartid och sedan vänta ännu längre på den undersökning som behövs?
Och då kom jag på mig själv med att konstatera att ALLT har blivit så mycket bättre sen jag slutade lyssna på vad alla andra säger att jag inte kan.
Jag har i dag sprungit knappa 14 km varav hälften var i snabbare tempo
än 6:00/km. In your face, alla som påstod att mina knän och höfter inte
skulle hålla för att springa längre än 5 km 3 x/vecka och bara i lugnt
tempo på mjukt underlag. In your face, alla som har sagt att astmatiker
inte kan träna utomhus under pollensäsongen. In your face, alla som har
sagt att jag inte kan bli snabbare. HA!
Jag fick sedan frågan om hur jag hade tagit mig så långt av en tjej som fortfarande har ont i knän och höfter trots långsam stegring av löpträningen i 4 månader. Mitt svar?
"Jag slutade lyssna på de som sa att överrörliga människor inte ska träna
tung styrketräning för att vi riskerar att skada oss. Tog hjälp av en
kompetent person (PT) och har helt enkelt VÅGAT lassa på och köra tungt
på gymmet. Jag har tränat benböj, benpress och utfall åt alla håll och
kanter till förbannelse och jag har varit trött och less och less och
trött. Men det funkade! Jag har inte ens ont i mina knän efter en lång
löprunda längre och min onda höft som jag trodde var en kronisk skada
gör inte ont längre. Men det tog ett halvår av regelbunden styrketräning
innan det började ge resultat så det är ingen quick-fix - däremot är
det ett hållbart koncept i längden!"
Det är faktiskt ingen annan som kan berätta för mig vad min kropp klarar och inte klarar. Det är MIN uppgift att utforska gränserna. Och jag har bara börjat. Väntar fortfarande på att se när det tar stopp - och hur man sedan kan lösa det!
Så get to it - bit ihop och bestäm dig för vart du vill komma, ta sedan hjälp av nån som kan ge dig rätt verktyg. Och lyssna inte okritiskt på hela världen, lyssna först och främst på dig själv - men inte alltid, för ibland har du också fel!
5 kommentarer:
Så jävla bra skrivet! O älskade ditt "jag har kontroll över astman istället för att astman har kontroll över mig".
Tack Suzan! Kram!
Begränsningar? Vad är det för något?
Allt är möjligt om man bestämt sig, det har Pernille verkligen bevisat. Jag är stolt över din utveckling.
Nu köttar vi vidare, jag vill se samma utveckling på "Pleasure" som "JackieX3", se så!
;)
Tack Coachen!
Ska jobba på det - har ett nytt PB att sätta i 12 km terränglopp först som du vet!
Amen på det! :)
Skicka en kommentar