Mitt stoltaste ögonblick

Femte inlägget i utmaningen #uppochhoppaijuni!

Det här var en överskrift jag fick fundera lite över. Jag är otroligt stolt över den personliga resa jag har gjort de senaste fem åren, men vad är egentligen mitt stoltaste ögonblick?

Jag fastnade för två. Faktiskt. Två ögonblick som var otroligt signifikanta på var sitt sätt.

Nummer ett: Målgång på Österlenmaraton hösten 2013. En sen novemberkväll med magiskt väder - det hade regnat hela dagen men precis innan starten gick slutade regnet och vi hade en fantastisk resa runt på Österlen i mörkret. Långa sträckor ute i mörkret varvat med löpning genom småbyar med ljusfest, facklor, fyrverkerier och otroligt engagerad publik. Jag var SÅ trött från 2 till 3 mil. Efter 3 mil visste jag att jag skulle klara det här och var så hög på tanken att "jag springer ett maraton" att det inte fanns en tanke på att sluta. Det var inte löpning hela vägen, ingen fantomtid, men det var helt fantastiskt. Och efter målgång när jag grät och jublade om vartannat så var jag så imponerad. Halvgammal, astmatisk och överrörlig - och ändå hade jag lyckats. Tränat målmedvetet, sprungit långa ensamma pass, förberett mig. In your face, alla som sa att jag aldrig skulle bli nån långdistansare. I did it! I can do ANYTHING!

Nummer två: Min första föreläsning. Jag hade funderat över det länge. Skulle jag våga eller inte? Fixat en föreläsningsserie på jobbet och petat in min egen föreläsning där bara för att prova. 40 hade tackat ja till möteskallelsen och jag föreläste för en full sal. Jag var skräckslagen men peppad - för det var ju MIN historia jag skulle berätta. Det gick inte helt enligt plan, men det var det nog ingen som upptäckte - applåder och massor med positiv feedback efteråt övertygade mig om att det här, det är också min grej. Jag KAN ju föreläsa! Hela min skolgång var jag blyg och försiktig och skakis när jag skulle prata inför folk men nu - nu är det plötsligt min grej. Oändlig stolthet både över att ha tagit mig ur komfortzonen, att ha vågat berätta om utbrändhet och rehabilitering och en massa personliga saker, och över att ha fått så härlig återkoppling.

Fast jag undrar om inte mitt stoltaste ögonblick ändå är NU, när jag vågar säga att jag är stolt över mig själv? Det sitter långt inne för en f d perfektionist och prestationsprinsessa :-)