Dejt med PT-Martin kl 16 efter en cykeltur i motvind. Vilan i går behövdes, träningsvärken sitter fortfarande i benen och i bröstmusklerna sen de två tidigare passen så det var lite skönt att veta att dagens pass skulle involvera andra kroppsdelar. Inte för att det blev mindre jobbigt men det är ganska skönt att veta att man inte behöver brutalmosa muskler som redan är slitna!
Jag värmde upp själv som vanligt med rörlighetsövningar med pinnen, lite dynamisk stretch och "superman" för att få igång baksidorna. Sen satte jag igång med marklyft med bara stången medan Martin förberedde. Vi lastade på ytterligare 40 kg, jag preppade med magnesium och sen körde vi första set om 8, därefter 2 åttor på 70 kg. Som tilläggsövningar körde vi "finnen" i latsdragmaskinen med lite motvikt för att underlätta, och en rejäl omgång lårcurl. Ajajaj mina baksidor!
Sen gick vi på övre delen av ryggen. 3 x 8 pullups med Martin som assist och lite braiga tekniktips. Axelflies med lätt, lätt vikt. Painful. Malous latsdrag i kabelmaskin och Martins variant på samma övning. Det är första gången jag har haft mjölksyra mellan skulderbladen!
Jag hade mycket vinnarskallar i huvudet i dag. Maria Lindström från tisdagens föreläsning. Längdåkningstjejerna från gårdagens guldrace och killarna som gjorde om samma övning i dag. Fast ändå inte. En debuterande Lars Nelson som tappar skidan efter första minuten men är totalt iskall, jagar ikapp och vinner förstasträckan. Tre erfarna som hade olika problem att slåss med - Daniel Richardssons bilolycka och trasiga korsband från i somras, Johan Olssons lungsäcksinflammation och Marcus Hellner som har haft en helt omöjlig vintersäsong där inget har klaffat. Och så gör de det. Vinner stafetten med en halvminuts försprång, Hellner defilerar i mål med flaggan som Anders Söderström räcker honom. Grymt. Och norrmännen är detroniserade och skyller på "smørefiasko".
Jag tror längdåkarna har flera ingredienser i sin vinststrategi och jag tror att de har mycket gemensamt med Maria Lindström. Målfokus, envishet, uthållighet, kämparglöd. Dessutom har de teamet i ryggen. De hejar och peppar varandra och det märks att de trivs tillsammans. Ingen skällde på Anna Haag som tappade på sin stafettsträcka utan alla sa att hon kämpade så bra hon kunde och sen hejade hela gänget på oslagbara Charlotte Kalla. Amazing. Den där totala grundtryggheten i att säga "jag KAN" och sen göra det. Vansinnigt inspirerande. Jag önskar att jag kunde få höra längdlandslagets mentaltränare berätta om hur han jobbar med åkarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar