Om du är som jag - en prestationsmänniska, en perfektionist, en "fröken duktig" - har du förmodligen hjärnspöken och en ganska jobbig inre röst som klankar ner på dig. Det är så med spöken att de försvinner i dagsljus. Det gör hjärnspöken faktiskt också.
Resan från utbrändhet till där jag är nu har varit lång och jobbig. Den är inte klar än, det dyker fortfarande upp återfall och jag är okej med det. Det är en del av livet. Så länge jag fortsätter kämpa emot, analysera, skapa strategier för hur jag hanterar det är det helt okej.
Först blev jag varse den inre monologen. Sen försökte jag trycka ner den, men jag lyckades inte helt. Den var kvar och gnagde. Berättade för mig att jag gjorde fel, att jag inte räckte till - allt det där som du antagligen känner igen om du är lite som jag. Sen kom jag på att jag aldrig skulle acceptera att nån annan sa såna saker till mig utan då skulle jag bli tvärarg. Om nån sa så till en kompis skulle jag också reagera och säga ifrån. Så varför är det okej att jag håller på så mot mig själv?
Det ÄR inte okej. Jag ska vara min egen bästa kompis. Så nu upprepar jag vad den inre rösten säger - högt, så jag hör (och ibland Joakim). Jag hör hur jävla fånigt det låter. Jag hör vilka oerhörda krav jag ställer på mig själv - och jag kan skratta åt dem. Som t ex när Joakim har bett mig att handla mjölk och potatis och sen när jag kommer hem inser att vi inte hade nån tonfisk kvar. Varpå jag omedelbart skäller på mig själv för att jag inte köpte tonfisk för jag borde ju ha vetat att den var slut.
Hallå, reality check? Det är Joakim som äter tonfisk till mellanmål, jag äter kanske en burk i halvåret. Hur i h-vete ska JAG ha koll på om tonfisken är slut eller inte?
Det ska jag inte. Det är bisarrt att tro att jag ska hålla koll på allt vi har i skåpen och särskilt om jag inte äter det själv. Men det är inte förrän jag säger tanken högt som jag inser hur bisarrt det egentligen är att jag fortfarande förväntar mig den perfektionen av mig själv. Varje gång jag outar mina hjärnspöken tappar de kraft. Varje gång jag outar dem hör jag om de är rimliga eller om de är bullsh*t. Oftast är de helt orimliga och skrattretande. Och för varje gång blir de mindre och mindre högljudda.
Jag tror inte att jag blir av med dem helt - nånsin. Men jag släpper ut dem, skrattar åt dem och ersätter dem med positiva tankar. Tankar om allt jag är, allt jag kan, alla hinder jag har övervunnit. Positiva målbilder, glada upplevelser jag minns. Det funkar. Självkritiken blir mer realistisk och mindre perfektionistisk. Jag blir gladare, för jag slipper ha nån i huvudet som klankar ner på mig konstant. Det tar mig framåt. Win-win liksom. Prova själv så får du se!
1 kommentar:
Hurra för att släppa ut spökena! :)
Skicka en kommentar