Typ så känns det i alla fall när man springer på "fel håll" i motionsspåren på söndagar när alla andra också är ute och rör på sig. Alla RÅGLOR när de får möte, men hallå, det är ju samma spår och samma backar, bara på motsatt håll? Hur mysko kan det vara liksom? Tydligen väldigt, väldigt skumt. En kille mötte jag hela tre gånger (han harvade också runt-runt på femman) och han log och gav tummen upp varje gång, kudos till honom för att vara schysst. Och i dag sprang jag på fel håll för att slippa motvind på vissa sträckor där det inte är kul att ha motvind. Det är betydligt trevligare att springa inne i skogen när man springer mot vinden än att ha Skåneblåsten rätt i nyllet ute på flacken där det inte finns lä nånstans!
Anyway, jag sprang en mil på strax över en timme och eftersom jag inte kollade varken farten eller pulsen en enda gång utan bara sprang på känsla så var det jättebra. Dessutom fortfarande med betongskinkor, allmänt tunga ben och träningsvärk i hela överkroppen, courtesy of Jackie...
Vad har jag annars hunnit med på en söndag? Sovit länge, handlat, stuvat kassarna i bilen medan jag var hos frissan, ätit en robust lunch innan löpningen och nu är det strax dags att slå sig ner i soffan och heja på Danmark i handbolls-EM. Visserligen är det inte killar i tights men det går nog an ändå ;-) Kvällens middag blir en finfin ekologisk rostbiff - jag hade tänkt att vi skulle ha nån variant på köttfärsbiffar men ekologisk stek för halva priset = mumsmums! Steker den långsamt och serverar med gräddstuvade kantareller till, nog blir det en söndagsstek som heter duga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar