Lycklig

Ruset från förmiddagens runner's high håller i sig ännu. Och jag slås av tanken att jag faktiskt mår riktigt bra just nu, oberoende av sommarväder och småbekymmer på jobbet - att jag är sådär trygg, nöjd och lycklig i mitt liv. Med ett jobb som fungerar för mig där jag är just nu, med förkortad arbetstid som gör det möjligt för mig att göra ett bra jobb när jag är på jobbet utan att trötta ut mig så att jag inte orkar göra något annat efteråt. Jag har oanade möjligheter att göra sånt jag tycker är kul - gymmet, löparspåret, NMT. NMT som har haft med sig en oväntad bonus - träningskompisar!

Jag har alltid tränat ensam. Varit ensam på gymmet, ensam i löparspåret. På gymmet gör det inte så himla mycket - jag är ändå oftast så fokuserad på att göra ett bra pass att jag inte behöver socialt umgänge. Men i takt med att löprundorna blir allt längre så ledsnar jag på mitt eget sällskap och det är mycket roligare att vara flera. Att ha en löparkompis som springer ungefär i samma tempo är en höjdare helt enkelt! Och när det då och då dyker upp någon som vill vara med på långpassen är det välkommet, det går bra att vara flera än två också. Att inte vara ensam ger också lite större möjlighet att variera passen. Jag hade t ex aldrig vågat springa Skryllerundan ensam (risk att tappa bort sig och tänk om man ramlar och stukar nåt och sitter där helt själv ute på en äng) och att Joakim glatt ställer upp på en runda en fredagkväll efter klockan nio gör att jag slipper oroa mig för min egen säkerhet. Fast vi konstaterade att yxmördare och våldtäktsmän lyste med sin frånvaro just den kvällen.... Det innebär inte att jag aldrig springer ensam, ibland är det fantastiskt skönt att springa själv också, men det är fint med omväxling.

En annan bra grej med NMT-kompisar är att de inte känner mig sen innan jag gick in i väggen. De förväntar sig inte att jag ska vara den som jag var då - de känner bara "version 2.0". För mig är det rätt befriande och väldigt skönt. Det innebär att jag orkar vara social, öppen och bjuda på mig själv när jag klantar mig (typ dränker mig själv med vattenflaskan för fnörtielfte gången t ex). För vi som har ålat runt i regn och lera, burit på varann och ålat under varandras magar - vi hanterar det mesta tillsammans :-) Det är faktiskt besvärligare med familjen och arbetskollegorna som förväntar sig att jag ska bli som jag var innan. Vilket förmodligen inte kommer att hända, i alla fall inte om jag får bestämma.

För jag har mycket roligare nu!