Ja. Träningsvärken (och blåmärken och skrapsår) är helt klart självförvållad. Och det var värt det för det var hemskt roligt. Men jag skrattar lite åt mig själv i dag där jag försiktigt vankar fram, smidig som ett litet kylskåp, tar stöd mot lite av varje på vägen, grimaserar varje gång jag ska sätta mig ner och resa mig upp och ojar mig när armbågen råkar röra bordet, stolen eller armstödet.
Det är ungefär lika behagligt som träningsvärken efter en dubbeltimme med coachen. Fast med en stor skillnad - jag har inte hållit på och lyft och grejat med stora vikter, jag har bara flyttat på mig själv - på lite annorlunda sätt än jag brukar göra. Och krockat med lite grejer. Varför ska det tvunget vara stenbelagt där man tar sig upp ur lejongropen t ex? Jag fattar varför Femkamps-Daniel säger att hinderbanan är en bra träningsform. Inte bara för konditionen utan även för den träning man får i att lyfta sin egen kroppsvikt på olika sätt.
Fast det är okej med lite träningsvärk. Jag tar en återhämtningsdag i dag (återhämtningsdag låter mycket bättre än vilodag!), går ut och äter en god middag, och jag är ledig i morgon. Funderar lite på hur massören kommer reagera på mina blåmärken i morgon men det får vi väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar