Sista rycket nu. J och hans nya J är iväg över påskhelgen och jag har lovat att packa och flytta mina sista grejer eftersom huset är sålt och förbereds för flytt och tillträde.
Det är inte ett jobb jag gör med kärlek. Det är något jag har skjutit upp och skjutit upp i ett år. Varför? För att det tvingar mig att stå face to face med min egen otillräcklighet. Missförstå mig inte - jag är glad att jag tog steget och förändrade mitt liv, att jag gav mig själv chansen att bli lycklig. Men att stå i ett hus som inte längre känns som mitt hem och röja i mina egna gamla grejer är inte roligt. Att träffa på "ångesthögarna" i hurtsen där jag slängde ner alla viktiga papper jag inte har orkat sortera och att rensa ut i kläder jag inte har använt - nä. Att träffa på bröllopsbilder, smycken och gamla böcker fulla av minnen suger fett helt enkelt.
Samtidigt vet jag att det är nödvändigt. Jag behöver avsluta, stänga dörren, bli av med bagage, krama om och förlåta mig själv, släppa och gå vidare i det spåret jag har valt och som är rätt för mig. Men det påverkar så till den milda grad att varje gång jag har varit i huset kastar jag mig över nässköljningskannan så fort jag kommer hem för att "städa ur" i huvudet. Intressant.
Lite lunch nu. Hemma. Sen tar jag bilen och hämtar det sista och klappar mig själv på axeln för att ha gjort ett bra jobb!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar