Dagens överskrift i #uppochhoppaijuni skapar blandade känslor. För att en lärare, den första, satte så djupa spår att det flera år efter skrek "DÅLIGT, DÅLIGT!" i min hjärna varje gång jag skulle närma mig en gympasal eller övningar som påminde om gympalektionerna. Trots att den där första läraren följdes av flera som var annorlunda. Jag önskar att hon kunde se mig i dag - och därför är brevet till henne.
Hej, gympalärare.
Det är hösten 1984 och jag har precis börjat fyran i en ny skola, för under sommaren har vi flyttat hem efter att ha bott i Luxemburg i fyra år. Jag är redan då, som nioåring, lång och gänglig, okoordinerad med för stora händer och fötter, och jag har glasögon. Jag har ingen självklar plats i klassen men försöker på något sätt hitta rätt fast det är svårt, de andra har känt varandra sen förskoleklassen. Vi ska ha gympa och där kommer du. Du heter Ninja och är liten och nätt med brunt hår och glada ögon och så älskar du bollar.
Jag minns de år du var vår gympalärare som ganska plågsamma. För du älskar bollar och du älskar tjejerna som älskar bollar och när jag tänker tillbaka så spelade vi spökboll när vi var inne och brännboll eller en mer komplicerad variant som kallades M-boll när vi var ute. Det var hemskt. Jag kunde inte kasta, inte fånga, inte träffa. Springa kunde jag förvisso men det är inte lätt när fötterna växer först, innan resten kommer i kapp, och mamma har köpt gympadojorna lite i största laget för att de ska hålla mer än ett halvår. I min klass går det några starka högljudda tjejer som har mest makt och de är bra på bollspel. Det är alltid de som skriker högst när du frågar vad vi vill göra i dag och så tar du ut två av dem och ber dem välja lag. Om du visste hur jobbigt det var att ALLTID bli vald sist. Alltid vara sämst och den ingen ville ha i sitt lag. Men du tänker bara att det ska gå snabbt och smidigt. Jag gör så gott jag kan, jag får ingen hjälp med att få bättre teknik, jag bara kämpar mig genom lektionerna där jag är dålig på allt. Usch. Det var faktiskt riktigt vidrigt!
Nån enstaka gång får du för dig att vi ska ha redskapsgymnastik, men du förklarar aldrig riktigt hur man ska göra, hjälper aldrig oss som inte är så bra, hejar bara på de duktiga, starka tjejerna. Så jag accepterar att vi ska spela spökboll och jag ska bli träffad och gömma mig bakom linjen och försöka att inte nudda bollen för jag kastar ändå alltid till fel person sen.
Några år senare får vi en äldre och klokare gympalärare som vi också har i tyska och i drama och hon är handplockad till klassen eftersom man har fattat att vi har problem. Det starka tjejgänget tappar sin makt och vi får lov att prova på många olika sorters idrott. Jag är inte längre alltid sämst, det är t ex under de sista åren i grundskolan som jag fattar att jag faktiskt är bra på volleyboll och att jag har en viss fallenhet för längdhopp och 400 m.
Att springa mitt första maraton var en seger över dig och alla år som jag var DÅLIG på allt som handlade om idrott. Att bli den som instruerar och peppar andra är mitt sätt att motverka att det finns såna som du som trycker ner de som hade behövt bli lyfta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar