Nu kan det eventuellt bli lite småroligt här ;-) Jag har ju verkligen inte varit träningsmänniska hela livet om man säger så...
När jag var nio tyckte min mamma att jag var fasansfullt okoordinerad. Hon hade försökt få mig att spela handboll men gett upp (man är ingen hejare på det där med bollar när man har tjocka glasögon och dessutom ogillade jag närkontakt...). Så då tyckte mamma att jag skulle simma, men tyvärr skulle simhallen stänga i två år för renovering. Ishallen låg mittemot så då blev det konståkning i stället. Tillsammans med lillasyrran, praktiskt och bra.
Jag ogillade det rätt så starkt i början för jag var inte så välkoordinerad. Men jag höll ut två terminer och efter det fick jag byta till en lite duktigare grupp och då blev det roligare. Ännu roligare blev det när vi började syssla med teamåkning aka synchronized skating. Man är alltså ett lag som åker tillsammans till musik (och Sveriges topplag Team Surprise är fortfarande regerande världsmästare). Tillsammans med mitt lag som hette Rainbows fick jag vara med i danska mästerskapen (som vi faktiskt vann ett år) och åka på tävlingar i Sverige och Finland. Grymt roligt.
Ridning pysslade jag med från 9 till 19 års ålder, inte särskilt seriöst utan en gång i veckan på ridskola. Bäst var de terminerna då vi hade en "egen" grupp - det var jag, mamma, syrran och två kompisar som hade egen ridtid! Klockrent.
När jag flyttade hemifrån för att plugga fanns det ingen teamåkning i konståkningsklubben där jag hamnade så jag försökte träna själv ett tag men det var inte så roligt så jag gav upp och började med klassisk balett för vuxna i stället. Faktiskt lika kul som teamåkningen eftersom balettskolan gjorde ganska ambitiösa uppsättningar av klassiska balettföreställningar två gånger om året och jag fick stå på scen i tåskor :-D Efter några år gav dock mina hälsenor upp (kronisk inflammation..) så jag slutade.
Sen var jag "sportlös" ganska länge tills jag insisterade på att lära mig springa. Fast det höll ju inte kroppen för riktigt så det blev liksom "med mellanrum" när jag inte hade för ont. Så när jag flyttade till Malmö 2005 sökte jag upp närmaste ridklubb och sen red jag 1-2 gånger i veckan ganska länge tills löpningen, NMT och gymmet började kräva så mycket tid att ridning inte längre rymdes i schemat. Jag är en äkta "dressyrtant" i själen (är det månne konståkning och balett översatt till hästryggen?) men hoppar med skräckblandad förtjusning också. Dressyr kräver hårt arbete, koncentration och samspel och att bara "åka häst" en gång i veckan var inte riktigt tillräckligt.
Jag tänker fortfarande att jag ska återgå till ridningen någon gång när tid och pengar finns. Men just nu är väl löpningen min mesta "sport"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar