"Jag vågar inte springa med dig....."

..så säger mina NMT-kompisar. För de tror att bara för att jag springer mycket kommer jag att dra iväg i världens mördartempo och lämna dem själva ute i skogen!

Fast det är ju inte så. Om man jämför med andra som har tränat löpning lite mer seriöst lika länge som jag så springer jag fortfarande jäkligt långsamt. Fast jag blir lite, lite snabbare med tiden. Däremot har jag verkligen jobbat på uthålligheten för att orka med långa pass men jag springer ju inte dem i maxtempo, då skulle jag dö.

När jag började springa hade jag ingen som peppade mig, ingen som hjälpte mig, ingen som ställde upp. Jag sprang alla mina pass ensam, ibland gick det bra och ibland gick det inte bra. När jag tog hjälp av PT fick jag lite mer koll på träningen men det som gjorde störst skillnad var nog träningslägret med Running Sweden förra sommaren. Dels insåg jag vad jag behövde göra för att bli bättre och dels fick jag börja jobba på att få ett mer effektivt löpsteg. Och jag vill så himla gärna dela med mig av det jag har lärt mig genom alla mina felsteg - plus att jag tycker det är roligt att få vara den som peppar, motiverar och håller farten.

Jag har numera blivit riktigt, riktigt bra på att hålla tempo. I synnerhet på de långsamma passen som jag dessutom tycker är allra trevligast att köra som "social löpning". Och långsamma pass för mig ligger från 6:30 till 7:00 per kilometer! Man kan springa och snacka om allt möjligt annat eller springa och nörda löpning beroende på vem man springer tillsammans med. Och det är aldrig nån nackdel för mig att springa långsamma pass - jag behöver i princip alltid återhämtnings- eller långpass och springer jag med någon som inte är lika uthållig som jag kan jag antingen börja tidigare eller springa ett extravarv efter att kompisen eller kompisarna har klivit av för att få ihop mitt planerade kilometerantal. Det är inte så svårt.

Jag önskar bara att fler av mina NMT-kompisar skulle inse detta och våga haka på när jag frågar efter sällskap i vår facebookgrupp. Det ÄR mycket roligare att springa med andra ibland. För mig är det ändå meningslöst att ha prestige i de tider jag presterar på träning - jag tränar på träning och tävlar på tävling och allt som oftast resulterar träningen i att jag faktiskt presterar det jag ska när jag tävlar. Även om mina miltider just nu ligger och såsar runt timmen eller över så vet jag att jag har kapacitet att springa milen sub50. På tävling, när jag ska maxa. Inte ute i träningsspåret!

Så du, NMT-kompis som "inte vågar springa med mig för att jag springer för fort", våga! Häng på, det blir roligt. Ses vi?