Nu lägger jag ner gnället. Är inte längre vardagshandikappad av revbenet på riktigt nämligen. Givetvis finns det fortfarande vissa aktiviteter som gör ont och vissa rörelser jag inte vill göra för att de gör ont på ett sätt som får mig att misstänka att de äventyrar läkningen av sprickan. Och jag käkar fortfarande smärtstillande för att underlätta litegrann. Det är ju bra om jag sover på nätterna t ex.
Jag tror inte att sprickan helt magiskt har läkt ihop på under två veckor, det är fysiskt omöjligt. Jag är tvärsäker på att jag kommer att ha ont lite emellanåt och det kommer att vara jobbigt att hosta och nysa ett bra tag framöver. Men jag tänker att det värsta är över, att min kropp har lyckats hantera det mest akuta så att det går att fortsätta med nåt som ser ut som ett normalt liv i min värld. Det betyder inte att jag kommer att köra hårt med träningen omgående från och med i dag, men det betyder att jag tänker börja trappa upp lite, testa om jag kan springa, lyfta lite tyngre och kanske sätta mig på hästryggen igen. Sen när Jimmy har kollat kroppen nästa vecka kan jag nog lägga på ytterligare ett kol.
Nytt fokus: Augusti, september, oktober. Träningshelg, Malmö halvmaraton, löparläger, kanske terrängläger, I Form-loppet, Yddingeloppet. Blodomloppet nästa vecka? Kanske. Ska fundera på det några dagar till. Återkommer om träningsplanering längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar